MFF har, av de allsvenska poängmissarna att döma, redan börjat samla krut i ladorna inför de stora internationella uppgifterna och Janne Andersson har en spännande uppgift framför sig där han måste få ett föryngrat lag att fungera och nya ledarprofiler att träda fram.

Han har dessutom fått ett nytt bekymmer på halsen; Manchester United har värvat världsbacken Raphael Varane som i helgen puttade ut den nye svenske landslagskaptenen Victor Nilsson-Lindelöf på avbytarbänken.

Måste stuva om

Länge lutade sig Andersson mot sin kärntrupp av rutinerade och långlivade landslagspelare med Andreas Granqvist, Sebastian Larsson, Mikael Lustig, Pontus Jansson, Marcus Berg, Gustav Svensson. 

Nu måste han stuva om och kraven kommer att växa på spelare som Alexander Isak, Dejan Kulusevski, Viktor Claesson och Emil Forsberg, både på planen och i omklädningsrummet.

Dessutom får han (och vi) hoppas på att spelare som Jens Cajuste, Jordan Larsson, Mattias Svanberg, Jesper Karlsson med flera morskar upp sig, tar för sig mera, visar att de är mogna att nu bli bestående beståndsdelar i den blågula truppen.

Ny typ av spelare

Det är en delvis ny typ av spelare som Andersson nu har att hantera. Merparten av dem som nu pensionerat sig var starkt försvarsinriktade, nu framträder en mera framåtlutad trupp med offensivare inriktning och det blir delvis den nya strukturen Andersson har att hantera. 

Han överger inte - klokt nog i den tuffa kvalkonkurrensen - sin aggressiva, ettriga, pressande och energiska fotboll med stora krav på försvarsegenskaper också hos de främre och normalt mera anfallsinriktade pjäserna, men måste samtidigt se till att utnyttja de nya egenskaper som nu tillföras av nya rollspelare.

Han har alltjämt väl prövade och rutinerade spelare som Kristoffer Olsson, Claesson, Albin Ekdahl, Forsberg att luta sig mot men för att klara av Spanien och Grekland i de närmast förestående VM-kvalmatcherna behöver Isak och Kulusevski tillsammans med Robin Quaison blomma för fullt i blå och gula färger.

Det är en intressant växling som nu sker, nödvändig dessutom. Att Janne fortfarande går och hoppas på att en 40-årig Zlatan, med återkommande skadebekymmer, skall komma tillbaka och lösa upp de svåraste knutarna är nog att hoppas på lite för mycket. Kanske till och med lite naivt. 

Malmös tuffa dubbelspelAllsvenskan har hunnit drygt halvvägs. Det som är mest uppenbart - och lite förvånande - just nu är att Djurgården - vårens klart bästa allsvenska lag - tycks ha irrat bort sig och börjat tvivla på sin egen förmåga efter stjärnsmällen i derbyt mot AIK. Jag trodde Djurgården var ostoppbart det här året och att MFF skulle få nöja sig med en andraplats.

Inte helt oväntat - men heller inte riktigt logiskt - är att Malmö FF tappat sin effektivitet i allsvenska matcher mot lag som Varberg, Göteborg och Hammarby. 

Söders stolhet är visserligen inte av samma klass som för några år sedan då laget hade allsvenskans högsta speltempo och underhållningsvärde men Hammarby  gjorde en stark match senast mot MFF som dominerade och vann skottstatistiken överlägset. Men där oskärpan hos lagets bäste målskytt i år, en av de avgörande pjäserna i Champion League-succén, Antonio Colak, varit tydlig på slutet.

AIK ser formstarkaste ut tillsammans med Elfsborg som gjorde 3-0 borta mot Kalmar.

Hade annars tänk ägna några rader åt Allsvenskans kanske mest oväntade förädling och skarpaste tränarprofil, Kalmar FF och Henrik Rydström. Lagets kvicka och precisa passningsspel, ibland riskabelt och lite överdrivet på bekostnad av effektiviteten, är imponerande att se, ungefär som när Östersund tog oss med en storm som nu tycks ha bedarrat.

Återvinningsstation på Kamratgården

Varberg är lika härligt uppkäftigt som sin tränare Joakim Persson.

Norrköping borde få ut mera av sin trupp, kanske kommer det nu när härlige teknikern Jonathan Levi får mera speltid och Christoffer Nyman börjar hitta tillbaka efter skadefrånvaro.

Sorgligast att se är den återvinningsstation som byggts upp på Kamratgården under namnet IFK Göteborg. Omständigt, segt och fantasilöst, en övertro på att fotbollspelare åldras med bibehållande av ungdomens spänst och krafter. Årets insatser visar snarare den brutala verkligheten och Blåvitts förkärlek för återvändare har inte blivit någon succé. Marcus Berg, Oscar Wendt, Pontus Wernblom och Mattias Bjärsmyr är alla 35, Gustav Svensson 34 men ser äldre ut på plan. Sebastian Eriksson är 32. Det är i det åldersspannet Blåvitt hoppats på under.

Det går inte. Tobias Sana gör allt han kan med sin begåvning, Simon Thern blir tydligen inte den svenske Iniesta, som jag trodde när jag såg honom i HIF och MFF i början av hans allsvenska resa.

Jobbig höst för Göteborg. Guldet hamnar i Stockholm tippar jag. MFF:s förmodligen hopplösa kamp mot Juventus, Chelsea och Zenit kostar förmodligen det allsvenska guldet.