Men låt mig rikta blicken lite längre ner, till seriens mittfåra, där Allsvenskans mest spännande tränarprofiler charmar och överraskar med annorlunda ledarskap.

Trots tillgång i teve-utbudet till de stora europeiska ligornas matcher, till landskamper och Champions League, finnar jag ett stort nöje i att följa allsvenska matcher.

Det är så spännande det som händer med främst Henrik Ryströms Kalmar FF men också med det lite mera amatörstyrda Varbergs Bois där spelarna också måste knega lite vid sidan av fotbollen för att få ihop till sina månadskostnader.

Revolutionen i Kalmar

Allsvenskans mest uppseendeväckande revolution har skett på vår östra kust, i Kalmar, där den gamle storspelaren och klubbikonen Henrik Rydström förvandlat ett försvarsinriktat FF till Allsvenskans mest passningssäkra, djärva, rörligaste lag. Det som från början såg dumdristigt ut har visat sig hålla. Det är ofta man inte riktigt tror sina ögon. Till en del påminner det om Östersunds entré i Allsvenskan för några år sedan när Allsvenskan fick se en alldeles ny, internationell fotbollsstruktur under Graham Potters ledning.

Det Rydström gjort med sitt Kalmar är något för hela fotbolls-Sverige att glädjas åt. Det smittar av sig, det ger mod och tro till många mindre klubbar som i sina försök att tygla seriens storheter ofta gillrade försvarsfällor, spelade bryskt och primitivt för att kämpa till sig poäng. Kalmar FF tar kommandot, spelarna springer till synes mera (och klokare) än de flesta andra, ger aldrig avkall på sin tro att med bollinnehav och säkra, snabba passningar går det att utmana också de bästa.

Vidare syn på livet

Jag har alltid gillat Henrik Rydström, både som spelare och person. Han tillhörde Kalmar FF som spelare 1994-2013, hann med 802 matcher och var känd för sin slitstarka spelstil, sin vilja, sitt sätt att styra och leda och mana på sina lagkamrater att göra det rätta och göra det intensivt och med hjärtat. En pådrivare och ledare redan på planen, en dröm för en tränare. Inte oväntat att han av de allsvenska klubbarna röstades fram som Allsvenskans viktigaste lagkapten.

Rydström är en bildad man. Han har inte bara gått ut fotbollens alla klasser med höga betyg, han är utbildad SO-lärare och har en magisterexamen i litteraturvetenskap, han har alltid varit full av synpunkter på fotbollen, livet, kulturen och politiken, han har skrivit krönikor i DN, Expressen, Aftonbladet och lokalbladet Barometern och det är med vidare och djupare syn på livet också utanför fotbollen som han hämtar näring och hittar referenser att använda också som utbildad pedagog när han förvandlar till synes medelmåttigare spelare, ett lag utan stjärnor, till något av det mest spännande man sett på allsvenska planer på år och dag.

En vacker korsstygnsduk

Det krävs naturligtvis stort kunnande för att också driva de mera stjärnfyllda lagen, de favorittippade, de ekonomiskt starka och de guldaspirerande klubbarna. Men där resurserna är mindre, där klubbarna får handla ”varor” med röda prislappar från de nedre hyllorna, där spelare inte kan köpas in för att fixa de förväntade framgångarna; där är tränarens roll desto viktigare. Visst, det finns spelare som sticker ut också i Kalmar FF, som Oliver Berg och Jonathan Ring men de är så väl infogade i det unisona lagarbetet att de också finner sig i det uppoffrande arbete som krävs, spelar klokt och inte bara för sin egen del, för agenterna, för uppköparna.

Guldfågeln Arena har blivit som en korsstygnsduk där ”sömmerskorna” trär sina trådar av och an, hit och dit och skapar så vackra mönster att man ibland baxnar över vad som verkligen går att implementera med skickligt ledarskap och lojala spelare.

Den dagen Kalmar FF också utvecklat sin effektivitet - kanske med hjälp av någon mera exklusiv målgörare och undviker den naivitet som alltid lurar i vassen när man skall göra allt perfekt och vackert, så finns här ett lag som kommer att kämpa om biljetterna till internationellt spel.

Kalmar FF är årets mest spännande lag i Allsvenskan.

Får spelarna att växa

Rydströms lite förfinade stil finner sin motsats i Varbergs Bois - lagen parkerar tätt intill varandra i Allsvenskans mitt - där frifräsaren Joakim Persson driver sitt lag på snål budget och utmanar de allra bästa. Här finns också den där totala lojaliteten mot spelidé och tränarkrav och laget går aldrig att räkna ut, där finns viljan och den avundsvärda förmågan att få ut det mesta av rätt inplacerade pusselbitar. Det är där en tränare storhet kommer in; att foga samman divergerade kunskaper till en helhet som håller.

Joakim Persson, 46, ett år äldre än Rydström, minns jag väl från mitten av 90-talet när han dök upp som ett stjärnskott på Malmö FF:s mittfält med ett självförtroende på Zlatan-nivå, fräck och pratglad. Det blev en tur till Atalanta, ingen succé, en sväng i IFK Göteborg och sedan till Esbjerg där han utsågs till Årets spelare och så tre säsonger i ”svenskklubben” Hansa Rostock där också bland andra Peter Wibrån, Marcus Lantz, Rade Prica, Magnus Arvidsson och Marcus Allbäck gjort avtryck.

Joakim Perssons ledarstil är lite mera robust och enkel men smittande och effektiv. Han trodde sig själv om att bli en ny Pirlo och med ett självförtroende i nivå med Turning Torso får han också spelarna att tro - och göra - det de inte själva visste att de kunde.

Rydström och Persson är tränartyper som förgyller Allsvenskan och utmanar etablissemanget. Det blir mycket spännande att följa vad de till slut lyckas åstadkomma.