Allsvenskan är mycket nära nu och en av mina gamla landslagsfavoriter, Jonas Thern, ler och jublar en oktoberkväll på Finnvedsvallen när matchklockan visar 94.14 och 3-2-bollen sitter där och domaren blåser av.

Falkenbergs 2-0-ledning har förvandlats till hemmaseger och vad vet vi egentligen om Värnamo.

Den sjöngs en visa när jag var barn om Apladalen i Värnamo och en gång i tiden kunde jag i alla fall några av de tjugotre långa verserna av Carl Snoilskys ”På Värnamo marknad” där Per och Kersti växlar ringar i något sorts fattigmansromantiskt epos.

Thern biter sig fast

Vad vet vi om Värnamo?

Jonas Thern (fast född i Falköping 1967) kom från IFK Värnamo, där han debuterat i A-laget som 14-åring med matcher mot Häradsbäck, Urshult och Furuby, till Malmö FF som 17-åring och kom att bli en betydande kugge i en gyllene MFF-generation ledd av Roy Hodgson med spelare som Martin Dahlin, Stefan Schwarz, Joakim Nilsson, Roger Ljung, Leif Engquist med flera, några av dem viktiga kuggar i Sveriges bronslag i USA-VM 1994.

Man kommer liksom inte ifrån Jonas Thern. Han biter sig fast - i motståndarna, i oss, i sina idéer och uppfattningar - han går sin egen väg, han är envis som synden - och han har ett öga för det som bör ske på fotbollens komplexa spelfält som få andra. 

Så när IFK Värnamo försöker brodera - ibland lite för smånätt och naivt, men hela tiden konstruktivt och finurligt - är det influenser från tränarstorheter som Sven Göran Eriksson, Roy Hodgson, Marcello Lippi och Claudio Ranieri som bildar mönster. Och det som Jonas Thern själv skapat och funderat ut under åren i Malmö FF, Benfica, Napoli och Roma. 

Och kanske också från en annan smålänning, Tommy Svensson, som ledde det svenska landslag där Jonas var kapten och mittfältare av ett slag som man nästan inte ser idag. Både arbetshäst, irriterande häftplåster, outtröttlig löpare, attackspelare med väl genomtänkta passningar. Ledartyp redan som ung, kapten för EM-laget 1992 och VM-laget 1994. Både maskinist och kapten på skutan.

Autodidakten duger

Thern struntar i de utbildningar som UEFA kräver, han tror på autodidaktens tillräcklighet, han låter den yngre Robin Asterhed (från MFF:s ungdomsverksamhet och FC Köpenhamns 19-årslag) stå längst fram och till synes bestämma med sin mentor bakom ryggen, men alla vet att det som sker i Värnamo, ett fotbollsunder om man så vill, hade aldrig skett om inte Jonas Thern valt att efter sin långa, framgångsrika karriär flytta tillbaka till det han älskar -  hembygden, lantlivet, hönsen och traktorerna - om han inte varit så prestigelös, om han inte startat sin egen fotbollsakademi och examinerat en rad talanger - Viktor Claesson, Niklas Hult, Simon Thern, Isaak Kiese Thelin bland andra - och istället för glamouren i storklubbsvärlden valt det jordnära Värnamo, så hade inga under skett.

I Värnamo med omnejd finns en entreprenörsanda som gör att klubben nobbar agenterna och sköter sina spelaraffärer själva. Tittar man på spelartruppens moderklubbar finner man Värnamo (sex stycken), Sävsjö, Tölö, Skurup, Hovshaga, Gnosjö, Lenhovda, Älmhult, Anderstorp och Markaryd. Och så lite invandrad kryddning förstås.

Kraven från Fotbollförbundet

Finnvedsvallen har förstås inga Champions League-dimensioner. 5000 är publiktaket - i Allsvenskan krävs 3000 sittplatser under tak, sponsors- och pressutrymmen av modernare slag.

Det är uppkomlingens bekymmer. Vem vågade drömma om Allsvenskan? Jag deltog i en debatt på en konferens i Växjö för ett antal år sedan där just arenafrågan diskuterades. 

Vilka krav kan Fotbollförbundet ställa på en kommun? Är det över huvud taget motiverat med arenabyggen för flera hundra miljoner i en kommun på knappt 20 000 invånare (Värnamo t ex) när folket ropar efter bättre skola, vård och omsorg? Klubben har inte råd. Skall man överlåta åt företag att bygga och äga? 

Dåvarande kommunstyrelseordföranden i staden, Hans Göran Johansson, var bekymrad om IFK Värnamo plötsligt skulle få allsvenska ambitioner. Han berättade liksom i förbigående att hans dotter heter Annie Lööf. Hon hade just blivit Centerpartiets ordförande. Inte ens det kunde hjälpa.

Med Gnosjöandans hjälp

VM-bronsmedaljören och Guldbollenvinnaren Jonas Thern har det nederländska fotbollsgeniet Johan Cryuff som en ledstjärna, han har arrangerat ett spel i dur, men han ser förstås det vi alla såg i matchen mot Falkenberg i måndags, att naiviteten måste bort, flexibiliteten utvecklas, försvarsspelet stärkas. 

Men att med kvick och lekfull anfallsfotboll går det ännu, i konkurrens med tydligare, större, rikare allsvenska pretendenter, att förverkliga drömmen.

Att bli hela Smålands lag blir inte lätt i konkurrens med så lokalt starka varumärken som Jönköpings Södra, Öster och Kalmar FF så det krävs nog lite lagom små(lands)snålhet och ekonomisk kreativitet i Gnosjöandans miljö för ett fullvärdigt, allsvenskt lag. Men i vår, när Apladalen börjar grönska och dagens Per och Kersti går sin romantiska stig så är Thern-ingen kastad på Finnvedsvallen. Vi får se vilken sida som kommer upp.

Och om nu allt går som Gudarna har tänkt nu när Lööf-en börjat gulna.