Vad skönt, förresten, att få skriva ”center”. I dagens tränarinfluerade vokabulär slänger sig ju till och med de s k expertkommentatorerna med begrepp  som ”nia”, till och med ”falsk nia”. Och det är en tia hit och en åtta dit och en sittande sexa, liggande sjua, stående fyra och wingbacks och alla försöker slå knut på sig själva för att bli först med att lista ut om det är fem eller tre backar längst bak i AIK:s försvarsbastioner. Jag kan berätta: det varierar under matchens gång. Sluta gissa!

En ny, stor publik

Teoretiseringen i fotbollen bara sprider sig, kommentatorerna kan uppgå till både fyra och fem under en match och ingen tycks ha upptäckt att publiken har vuxit med tusentals procent sedan fotbollens krisår i början av 90-talet. 

Då kunde Malmö Redhawks (som då hette Malmö IF) dra sex tusen till en elitseriematch samma kväll som MFF hade hemmamatch mot just AIK inför drygt 1700.

Idag är fotbollsfesterna av hög internationell klass, i varje fall på de större arenorna. Publiken är stor och blandad. Äldre och yngre, män, kvinnor, tjejer och barn. Det är inte taktikutbildade fotbollsnördar som har förökat sig, de är fortfarande en egen liten grupp, det är den stora massan vanliga människor som upptäckt fotbollens storhet, som funnit en slags tillhörighet till en kulturyttring som klasslöst samlar alla kategorier av människor, som inte tar hänsyn till ålder, kön, religioner eller politisk tillhörighet. En lägereld (som tyvärr lite för ofta också blir det i vårt eget Bengalien) att samlas kring, en stadens stolthet att yvas över, känna för och med. 

Jag har skrivit det förr och upprepar gärna; det är denna nya, stora, blandade publik - numera miljonstor tack vare televiseringen av varenda match - som kommentatorer och experter skall ta hänsyn till, förklara för (dock inte alltför ingående). 

Trött på tränarkurser

Jag är så trött på alla dessa ”tränarkurser”. De roar inte ens mig, ger mig ingenting, trots att jag följt världsfotbollen i femtio år, diskuterat fotboll (även taktik) med tränare och spelare och ledare i åratal. 

Vi ser med egna ögon, vi gör våra egna bedömningar, har våra reflexioner, njuter eller ojar oss över det vi ser. Vi behöver inte skrivas på näsan vad som borde gjorts eller inte. Vi behöver inte proppas fulla med spetsfunderingar, gissningslekar och statistik från tjugo år tillbaka som om det hade någon betydelse för spelare - ofta i bara några få säsonger - som idag klär sig i de allsvenska klubbdräkterna utan att vare sig äga historien eller bry sig om den.

Nu var detta sagt igen och det var, som sagt, skönt att få skriva om ”centern” Isaac Kiese-Thelin i sin tredje sejour i Malmö FF. Han har kommit tillbaka med en förbättrad teknik och blivit mera komplex med egenskaper som både påminner om de gamla centeridealen, tung, svårstoppad, kompromisslöst beslutsam i straffområdet men också hårt arbetande bollhämtare och uppspelsplank.

Som det nu ser ut och om det fortsätter som det såg ut mot t ex AIK i påskas så är han den största och viktigaste värvningen i årets Allsvenska.

Problem att lösa

Det Malmö - och de flesta lag i Allsvenskan - måste lösa för att ge understöd till en sådan skarprättare är en servitör i skiktet mellan de destruktiva bollerövrarna och de tänkta avslutarna. En flink och fantasifull, spelskicklig och listig bro mellan det höga försvarsspelet och de heta planytor där målen oftast görs. 

Djurgården hämtade Victor Edvardsen från Degerfors, han har mycket av det där, han är inte bara en kompakt och stark anfallare, han har betydligt mera av repertoaren och han blir i det långa loppet en allt starkare pjäs i det Djurgården som - så som det nu ser ut - antagligen blir MFF starkaste opponent i år.

I Djurgården finns som bekant förra årets mest betydelsefulla spelare i Allsvenskan, Magnus Eriksson, mästare på att kränga av sig alla begränsande överrockar i garderoben, hitta de fria ytorna, slå an den rätta pulsen, utnyttja hela spelplanen för sina svepande passningar.

Viktigare för Djurgården än den högt skattade Anders Kristiansen är för Malmö FF. Han har hittills i år alltför ofta och länge befunnit sig i situationer där han inte alls är det hot mot motståndarna som han har kapacitet att vara. Men han blixtrar ibland.

Likheten mellan Eriksson och Kristiansen är att de har en slughet som lurar domarna att ge dem frispark alltför ofta - Eriksson skickligast på att falla vid minsta kroppskontakt, Kristiansen överilat och onödigt ful i sitt ett spel som inte klär honom. I år har han ännu inte nått ikapp epitet som ”assistkung” eller ”viktigast för sitt lag.”

En egen bottenliga

Men också de stora och förväntade topplagen lever farligt och måste inse att den aggressivitet och arbetsinsats som behövs för att slå de bästa också krävs för att gå säker i möten med Degerfors, Mjällby, Kalmar med flera.

Djurgården hade lite tur mot Degerfors (med fyra ramträffar), Mjällby fortsätter att överraska, mot Sirius går ingen säker och jag är otroligt nyfiken på vad Kalmars Henrik Rydström har adderat till fjolårets spelmässigt mest intressanta lag i Allsvenskan.

Att Norrköping förr eller senare kravlar sig upp ur noll-skiktet tar jag för givet, även om jag tvivlar på att någon av de högsta platserna i tabellen kommer att nås.

Att Degerfors, Sundsvall, Helsingborg och Värnamo får köra en egen liten bottenliga med allsvenskt kontrakt som högsta pris tar jag också för givet.

Göteborgs IFK har fått en kanonstart men är ingen guldkandidat och AIK får möjligen problem med sin demografiska blandning. 

Jag är svårt förtjust i Allsvensk fotboll som underhållning, tidsfördriv och undanflykt. I år vimlar det av tekniska och spännande spelare och lag som lägger sig vinn om att utvecklas och ta sig an fotbollen som konstart med iver och respekt.