Det kom som en stor överraskning att valberedningen föreslog Fredrik Reinfeldt. Presskonferensen som hölls förra onsdagen var minst sagt förvirrande. En velig valberedningsordförande som inte med ett enda ord kunde förklara varför Reinfeldt ansågs som den mest lämplige. Som uppenbarligen inte skaffat sig tillräckliga garantier för det.

Jag har varit i kontakt med flera personer som under åren rört sig i kretsar runt Reinfeldt, alla lika förvånade över att den förre moderatledaren anser sig ha tid över för det ”nästan heltidsjobb” som många inom fotbollen anser att ordförandeposten numera innebär. Det här ärinte som vilken annan styrelsepost som helst i näringslivet. Här är det mera av operativ verksamhet.

Det börjar mullra

Och nu börjar det mullra inom fotbollsrörelsen eftersom alltfler tycks inse, att om Reinfeldt väljs så får inte fotbollen en man som är beredd att viga merparten av sitt liv åt att få rätsida på de problem rörelsen står inför och att skapa samsyn och sämja mellan bredden och eliten, mellan distrikten och förbundskansliet.

Ohlsson berör inte med ett ord sin konkurrent när han skriver ett långt brev riktat till distrikten och de röstberättigade föreningarna inför valet. 

Men han ger en känga åt den valberedning som skapat en rörig valprocess med motstridig information och oklar hantering av de olika kandidaterna.

Ohlsson påpekar hur viktigt det är att Sverige hänger med i den expansion av damfotbollen som nu märks ute i Europa. Han skriver: ”Från och med säsongen 2024-2025 beräknas intäkterna för UEFA:s klubbtävlingar på herrsidan att nå mellan 40 och 50 miljarder svenska kronor per år och det kommer att sätta förutsättningarna för utvecklingen åtminstone till 2030. En del av de här pengarna måste investeras i damfotbollen.”

Det är uppenbart att Ohlsson vill gjuta olja på vågorna, att ställa fram sig som en garant för att de stora frågorna måste lösas så att både bredden och eliten blir nöjd, Idag är oron stor ute i distrikten för att serieverksamheten blir för kostsam och kräver att förbundspengar styrs över för att täcka förlusterna. 

Det är uppenbart att Ohlsson inte heller är nöjd med förbundets (otillräckliga) kreativitet när det gäller att dra in pengar i tider då det är SEF och elitklubbarna som skriver de lönsamma TV-avtalen.

Landslagets betydelse

Han trycker också på hur viktiga landslagens framgångar är för förbundets ekonomiska status, en miss i ett kommande EM-kval minskar förstås intäkterna betydligt och möjligheterna att sätta igång de projekt som skulle kunna göra alla nöjda.

Jag gillar att Ohlsson kastar sig ut utan skyddsnät och tar matchen. Han gör precis det som man saknat och som helt kom bort i den famösa presskonferensen med Reinfeldt. 

Där fick man ingen förklaring till hur Reinfeldt skulle lösa problemen, om han var lämplig, tillräckligt insatt, hade tid att avsätta för dessa viktiga framtidsfrågor. Den gamle statsministern hade ingenting att komma med förutom floskler om fotbollens storhet.

Nu presenteras fotbollens problem av Lars Christer Ohlsson och han kliver in i handlingen, insatt och påläst om problemen och övertygande i sin förvissning om att kunna lösa upp knutarna.

Det gäller inte minst talangutvecklingen som många fotbollskännare menar är eftersatt och där det också råder delade meningar om i vilka miljöer de fina plantorna bäst gror och växer.

Relationerna gnisslar

Det är uppenbart att Ohlsson med sitt brev till fotbolls-Sverige vill klargöra, att den succé som SEF åstadkommit genom att tredubbla sina intäkter till medlemsklubbarna är något för övriga parter att ta efter. 

Han vill också förbättra de relationer som under det gångna året gnisslat betänkligt mellan distrikten och delar av förbundskansliet.

Lars-.Christer Ohlsson har tidigare deklarerat att det är av kärlek till den fotboll han ägnat så stor del av sitt liv - på toppositioner i Sverige och Europa - som han kastar sig in i kampen om ordförandeposten för Svenskas Fotbollförbundet. 

Den nuvarande förbundsledningen med Karl-Erik Nilsson som ordförande och generalsekreteraren Håkan Sjöstrand har uppenbarligen inte haft fotbolls-Sveriges fulla förtroende på senare tid. Relationerna ansträngda. Åsikterna om den ekonomiska fördelningen, talangutvecklingen med mera går isär. 

Ohlsson är beredd att kliva in under en begränsad tid - kanske vore det mest idealiska om han tog med sig den avgående SEF-basen Mats Engqvist som sin högra hand för att ta det gemensamma greppet och få förtroende hos både eliten och bredden.

Att Ohlsson är beredd att sätta till all den tid som Reinfeldt uppenbarligen saknar är uppenbart och den skrift årsmötesdelegaterna nu har i sina händer borde få dem att förstå vem de borde rösta på den 25 mars.