Sveriges Olympiska Kommitté har fått en ny ordförande (vald med knapp majoritet, 22-18 över motkandidaten Per Malmström) vid namn Hans von Uthmann. Det är också han som leder en sorts förundersökning gällande huruvida Sverige på allvar skall fortsätta undersöka möjligheterna att få arrangera vinter-OS 2030. 

Han sprudlar inte av entusiasm direkt och det är kanske klokt. Det har ju varit rätt ystra och spralliga tongångar förr om åren när Sverige gjort sina åtta försök men fått nobben.

Med mössan i hand

Uppriktigt sagt förstår jag inte varför Sverige fortsätter efter misslyckandet senast. Bara för att IOK nu står med mössan i hand och vill uppmuntra Sverige att söka eftersom intresset från övriga världen är så lågt. Ett IOK som delat ut arrangörsskapet till diktaturer och som funderar på att släppa tillbaka ryska tävlande i den olympiska gemenskapen igen. Det enda riktiga vore att svara ”tack, men nej tack” på IOK:s invit. 

Det är ingenting nytt att vitala delar av IOK-församlingen uppmuntrar Sverige att söka. Det har gjorts flera gånger förr. Naiva svenskar har trott på löften, att man haft de flesta IOK-medlemmarna bakom sig men segrarna har tagits ut i förväg och det har blivit nobben varje gång.

Nu tror man att hållbarhet, mänskliga rättigheter och demokrati som värdeord skall bygga bron över mörka vatten. När brydde sig IOK om hur det står till med demokratin och de mänskliga rättigheterna i länder man tilldelat OS-värdskapet? 

Finns det en framtid?

Sapporo har pausat sin anskan efter en mututredning, kanadensiska Vancouver (värd så sent som 2010) har backat ur av ekonomiska skäl, Salt Lake City (värd 2002) har visat intresse men vill vänta till 2034.

I juli skall den svenska förstudien vara klar, beslutet om var vinterspelen skall placeras avgörs förmodligen först i samband med sommar-OS i Paris nästa år.

Svårigheterna att hitta en lämplig arrangör gör att IOK nu tycks släppa alla tankar på hur ett olympiskt spel skall genomföras. Inga nya arenor krävs, ingen sammanhållen tävlingsort. Stockholm, Åre, Östersund, Falun, Hamar i Norge samt, någon av de baltiska länderna. 

Finns det verkligen en framtid för vinter-OS. Om man delar upp tävlingsprogrammet på en halv kontinent är hela tanken förfelad och det blir ingenting annat än en samling världsmästerskap. Men så kalla det VM då. Och strunta i OS. 

Och om man skall stödja sig på historien - vilket man gärna gör i olympiska sammanhang; vinterolympiska spel var aldrig en tanke som föresvävade spelens grundare Pierre de Coubertin när den moderna olympiska tideräkningen inleddes 1896. När vinter-OS sedan fördes på tal var han - precis som de nordiska länderna - en stark motståndare till dess tillkomst. Vinterspelen räknar sin kalender först från och med Chamonix 1924. 

Inga ekonomiska garantier

För att arrangera olympiska spel krävs politisk enighet på alla plan. Enligt den nyskrivna, svenska formeln med utlokaliserade spel är det alltså ett antal kommuner som måste enas. 

Ekonomiska garantier måste finnas. Budgeten på 16, 5 miljarder kommer naturligtvis inte att hålla. Det finns inte en enda olympiska budget i världshistorien som hållit. Inte på långa vägar. I ett läge med krig, svåra säkerhetsfrågor, (har inte svensk polis annat att göra?), tuff ekonomi med inflation, höga räntor, prishöjningar på det mesta, arbetslöshet. Dessutom sjukvårdskris, problem med brottslighet och klimatfrågorna -  det vore politiskt helt oförsvarbart av en svensk regering att ge klartecken till olympiska spel när så många viktiga områden skriker efter resurser.  

Vore det inte lika bra att den svenska regeringen avbryter hela processen genom att deklarera det nu - innan man spiller tid, pengar och arbetskraft i onödan.

Det sägs att den svenska opinionen har svängt, att de flesta nu är positiva till OS. Det är mycket enkelt att med rätt frågeställningar få precis de svar man vill ha på en sådan enkät.

Allvarliga framtidsproblem

För en budgeterad summa på 16,5 miljarder kan man få en rejäl upprustning av svensk idrott där det verkligen behövs. Bygga bostadsnära enkla anläggningar, bidra till sänkta kostnader för många idrotter som idag är för dyra för många av medborgarna, försöka återta förlorad mark med tappade årskullar och avhopp från idrotten, med en satsning på skolan som garanterar fysisk aktivitet i mycket högre grad än nu. Stillasittande och ökad fetma bland barn, ett sviktande intresse för idrott är allvarliga framtidsproblem att ta sig an.

Att olympiska spel - som det ofta sägs - ger både ökat idrottsintresse, ökad turism och uppsving för idrotten i arrangerande länder är inte överensstämmande med hur det blivit i verkligheten.

Låt drömslotten vara just drömslott - och se verkligheten som den är.

OS - nej tack!