Mats Enquist kunde, när han efter tio år lämnade som SEF-bas, notera ett närmast hisnande uppsving för svensk elitfotboll, både vad gäller intresse och ekonomi.

Det är ju heller inte - vilket ger ännu mera eftertryck åt herrfotbollens dominans i svensk idrott - med konstgjorda medel som publiksiffrorna rusat upp till internationella nivåer.

Allsvenskan en ryggrad

Inga promenadorkestrar med strama tamburmajorer, ingen underhållning, inga hitte-på-jippon för att dra folk.

Det är fotbollen, samhörigheten, klubbstoltheten, lokalkänslan som gjort det.

Och, naturligtvis, en inte obetydlig smittoeffekt från den internationella fotboll som vi nu under ett antal år kunnat följa.

Sverige är, med internationella mått mätt, en stark föreningsnation. Folkrörelserna, bildningsförbunden, idrotten, sångkörerna, intresseföreningar av alla de slag; det vimlar av dem. 

Men den stora skaran struntar i mötesverksamheten och nöjer sig med matcherna.

Allsvenskan har alltid varit en ryggrad i svensk idrott, en stadskamp, en kulturföreteelse, de mindre städerna mot de stora, arenorna en samlingsplats för så mycket mera än bara fotbollen.

Det tycks ju som om tiderna - pandemi, krig, räntechocker, lågkonjunkturer, höga energipriser, fördyringar i största allmänhet, miljöhot, datastörningar - också kräver lite balans i tillvaron. Flykten från dystra tankar och, lite nöje och flärd ökar alltid i kristider. Fotbollen säljer i dyrtider. Nagellack också.

Fotbollen förenar. Ja, herrfotbollen då. Damallsvenskan ligger väl kvar där på 570 åskådare och det är nog bara att konstatera, att det är den siffran som berättar om intresset snarare än en uppskrämd ”herrsiffra” i samband med någon landskamp.

Säljer sig själv

Och det har inte med någonting annat att göra än att folk väljer fritt ur ett stort utbud. Vi som följt fotbollen under fem decennier drygt kan också konstatera att det kvinnliga inslaget på herrallsvenskans matcher ökat väsentligt medan intresset för damfotbollen tycks vara konstant lågt. 

Om herrfotbollen lockat till sig storpublik med speciella knep, erbjudanden eller extraunderhållning hade det funnits något för damfotbollen att ta efter. Men det är inte så. Fotbollen säljer sig själv och det är ju inte inte bara damfotbollen i den stora idrottsmenyn som får känna av den närmast kvävande dominansen från fotbollsallsvenskan. 

Två omgångar spelade. Två lag som imponerat mest. Häcken förstås, det mest framåtlutade och kompletta laget i serien och - om man nu vågar skriva det redan nu - IFK Norrköping, vars första halvlek mot AIK på Friends var av Häcken-klass; modigt, energiskt, konsekvent som lag, kryddat med härligt, individuellt spel och fina mål. 

Det var en närmast sensationell överkörning av ett av de lag som ändå alltid nämns som en toppkandidat.

Är det här Norrköpings övre nivå i år så är det bara spelarna själva som avgör om de skall slåss om medaljerna eller ej.

Gnaget i Gnaget

I Gnaget gnager det rejält. I fjol sparkades sportchefen Henrik Aurelius och vd:n och klubbdirektören Manuel Lindberg tog hand om sportchefsrollen också. Det lät ju som en omöjlig uppgift och visade sig också bli det och häromveckan tvingades han ta tjänstledigt på grund av för hög arbetsbelastning. Det är väl en skönare omskrivning för att gå i väggen.

Två raka förluster på det, närmast förnedrande utspelade av IFK Norrköping och jag måste säga att både vice ordföranden, Fredrik Söderberg (före matchen) och tränaren Andreas Brännström (efter) uppträdde oerhört rakryggat, balanserat, välformulerat och klokt när de ansattes med rätt hårda frågor av Discoverys Tommy Åström (den bäste av alla fotbollskanalernas programledare) och expertkommentatorn Alexander Axen. 

Det var ingen lätt uppgift för Andreas Brännström (med förflutet i Jönköping och Mjällby) att försöka förklara den svaga insatsen i matchen mot Norrköping, turbulensen i klubben. Problemen med att sakna en sportchef att bolla med, om truppen räcker till; det var ett regn av närgångna frågor men (och här hoppas jag att Janne Andersson både såg och lyssnade) Brännström svarade lugnt och seriöst och utan en enda tagg utåt, så gott han kunde utan att lämna ut vare sig spelare eller chefer. Det var förbannat strongt gjort. Framför skjutjärnen tog han inte bara en kula för laget. 

Han förstår naturligtvis, att om det här raset fortsätter är det han som blir förste man att få sparken i årets allsvenska. IFK Göteborg ligger också i botten på noll poäng men där har man ingen tränare att sparka. Han rök innan det ens hade börjat.  

Lång leveranstid

Två omgångar; det bygger man ingen trovärdig recension på, men jag dristar mig ändå att påstå att det spelas sevärd fotboll på många håll och kanter. Mjällby upphör aldrig att förvåna, Värnamo vill men förmår inte alltid, Degerfors är ingen lätt motståndare för någon, Hammarby har ett oerhört talangfullt lag (bäst av Stockholmslagen hittills), Elfsborg nästan alltid mera att ge och, om vi nu skall prata problem; hur djupt kommer Blåvitt att sjunka innan det blir ett mera omvälvande räfst- och rättarting i Göteborg.  Att låta Stahre(n) flyga ur boet gjorde ju knappast att det blev mera livat i holken.

Malmö FF då? Två segrar visst. Tre mål av Isaak Kiese-Thelin, visst. Men varken laget eller ”nian” har övertygat. Det är långa leveranstider i Rydströms fabrik. För lite hot, för få chanser. 

Fortsättning följer.