Det behövs inga långa utläggningar av tre experter. Dataanalytikerna på bänken kan logga ut. Det krävs inga djupanalyser. Människor gör misstag i livet. Ibland startar de krig, ibland bara något så trivialt som att träffa snett på en boll, eller glömma bort sig i ett bevakningsuppdrag.

En tuff snyting

Det svenska landslaget modell/23 har olyckats flerfaldigt under senare tid. Skärpan har saknats i avsluten, beslutsamheten har inte funnits i det egna straffområdet, de destruktiva krafterna har inte rätt balanserats mot de offensiva. Janne Andersson hade en klar linje när han tillträdde. Det blev VM-slutspel i Ryssland och en kvartsfinal (0-2 mot England) 2018, en åttondelsfinal i EM 2020 men när en del veteraner tog farväl av landslaget uppstod det brist på främst fysiska och försvarsmässiga resurser, Janne fick tillgång till nya, yngre spelare men mera offensiva talanger, individuell skicklighet. Taktiska experiment misslyckades. 

Sverige missade VM 2022, rasade ner i C-gruppen i Nations League och kommer nu inte heller att spela EM nästa år. 100-tals miljoner går förlorade. Janne Andersson kommer att vara kvar som förbundskapten året ut, det är tre matcher kvar i kvalserien men åt Österrike och Belgien finns inte längre någonting att göra.

3-1 till österrikarna på Friends var kanske den tuffaste snytingen som Janne Andersson fått med sitt landslag. VM kan man missa utan att helt tappa byxorna men till EM i en stor grupp med inte helt övermänskligt motstånd måste man ta sig för ett godkänt betyg. Fotbollförbundet måste nu börja fundera på vad det här landslaget behöver.

Lysande och olycklig

Det känns lite sorgligt ändå att sitta här dagen efter och fundera över varför det var wienersnitzel och apfelstrudel och inte köttbullar och ostkaka som kittlade smaklökarna igår. Nu när det tycks som att mycket av det där som Janne Andersson letade efter när han skulle koka ihop sin grundläggande trygghetsfotboll med lite mera offensiva extravaganser hade fallit på plats. Först  en strålande match borta mot Estland och så en överraskande stark uppföljning med en lysande första halvlek mot Österrike. Plötsligt ett lag som hängde ihop, hade eget eget hotande anfallsspel, tillräckligt med frenesi på mitten för att förhindra wienervalsarna att komma igång, lugnt och städat försvarsspel. Sverige hade ett lag med kontroll, med ett eget, fruktbart spel, Sverige hade chanser men får inte till den sista snitsen. Österrikarna mera obevekliga. Slängde på en ansjovis och en citronskiva och snitseln var klar. 

De svenska kockarna missade både saltet och pepparn. Det gjordes så mycket bra. Albin Ekdahl tillförde det han alltid gjort; ett ettrigt försvarsspel, Jens Cajuste har växt, minimerat sina yviga misstag, Ken Sema gjorde en ny fin match, Gyökeres har kommit för att stanna, Dejan Kulusevski var planens bäste spelare; aggressiv, snabb, påhittig, hotfull; det kändes på något vis så orättvis att det var han som skulle göra en dribbling för mycket, tappa bort bollen och öppna för Österrikes kontring till 2-0.

Inte Jannes fel

Vi kan säkert kritisera Janne Andersson för vissa beslut och uttagningar genom åren men det går knappast att lasta förbundskaptenen för bakslaget på Friends. Det var enskilda spelares misstag. Försvaret sprack upp i lösa bitar efter ett ofarligt inkast, Isak Hien nådde inte upp för att förhindra Gregoritsch att nicka in 1-0 i den 53 minuten och när 2-0 kom bara tre minuter senare efter Kulusevskis bolltapp var kvällen förstörd. 

Visst, det var i desperation i jakten på en snabb kvittering som Sveriges mest företagsamme spelare gick bort sig och det passade det kontringsskickliga österrikiska laget som hand i handske. Att sedan Hien orsakade en straff till 0-3 var bara en logisk följd av det energiläckage som de tidigare misstagen orsakat.

Det var länge sedan Sverige, trots kniven på strupen, spelade en så bra fotbollsmatch - om vi nu håller oss till spelet, intentionerna, förmågan att faktiskt tygla ett lite bättre lag. Så smällen blev desto tyngre när så mycket fungerade men att ändå allt gick förlorat.

Så det är lite av ödets ironi att nu, när det ser ut som att vi har ett fotbollslandslag att tro på igen - så får det inte chansen att visa det. En förvandling till det bättre har skett, spelmässigt skulle det här laget inte behöva skämmas för sig i ett EM-slutspel. 

Men så grym är, som sagt, fotbollens logik; allt väl planerat, rätt spelare på planen, skickligt genomförda aktioner - men individuella misstag och oförmåga i några korta avgörande moment förstör allt.