Han kom att bli en av världens främsta fotbollspelare, en överlägsen fältherre med en elegant, nästan lite nonchalant spelstil som vi aldrig tidigare skådat - varken förr eller senare. Hans byxor var alltid lika rent vita vid matchens slut som vid dess början, han var en försvarsdirigent utan burdust spel eller fysisk hårdhet, han avstyrde attacker elegant och smeksamt, alltid med total kontroll, han närmast hypnotiserade anfallarna, med perfekt balans så att han omedelbart kunde sätta igång spelet och få laget i attack, han tog fart, avancerade, rymde från sitt försvarsområde och med höjd blick hittade han alltid de fria ytorna och med eleganta tillslag matade han fram attackspelarna och behärskade på så vis hela spelplanen. Det var alldeles unikt. Han tog sig de friheter som beteckningen ”libero” antyder att man får göra.

”Var spelas matchen?”

Vårt första möte skedde där i Råsundas innandömen. Det var på den tiden en journalist efter matchen kunde knalla in i omklädningsrummen och prata med spelarna. Det  var förstås matchhjälten Seeler som skulle intervjuas, den unge Beckenbauer såg jag bara en skymt av när han kom ur duschen med en vit handduk om höfterna. Han var ännu inte den givna centralfiguren.

1973 mötte jag det tyska laget Bayern München på Kungsängens flygplats i Norrköping. Returmatch i Europacupen (nuvara Champions League) mot svenska mästarna Åtvidaberg. Tyskarna hade vunnit hemma med 3-1. Träning dagen före matchen på Kopparvallen, en liten småstadsarena långt från de stora fotbollspalatsen. Jag gick ut till mittcirkeln för att möta Beckenbauer och få en pratstund på väg in till omklädningsrummet. Beckenbauer sade: ”Trevlig träningsanläggning - men  var skall matchen spelas.” Jag svarade: ”Den spelas här.” ”Här?” utropade han förvånat.

Det blev en match som sent skall glömmas, kanske den bästa klubblagsmatchen som spelats i Sverige. ÅFF vann med 3-1, 4-4 sammanlagt, avgörande på straffar, tyskarna vann. En dominerande spelare i det östgötska laget föll Beckenbauer på läppen. Han beordrade, så som han kunde, klubbledningen att köpa Conny Torstensson. Det var en sådan arbetshäst Kaisern ville ha i sitt lag, en ”wasserträger”, som tyskarna säger, som gör grovjobbet åt stjärnorna. Så blev det.

Ett unikt möte

Sverige skulle möta Västtyskland i VM 1974, det bästa svenska VM-laget efter silverlaget 1958 och bronsvinnarna i USA 1994. Det var nu två år efter terrorattentatet i München-OS, säkerhetsanordningarna rigorösa, det tyska lagets förläggning skyddat av kravallstaket, vakter, skällande hundar. Tysk presskonferens dagen innan mötet i Düsseldorf. Kaos. Den tyska träningen, som vi kommit för att bevittna, stängd för pressen, förbundskaptenen Helmut Schön vägrade ställa upp. Tyskarna hade, bland annat på grund av vantrivsel och av säkerhetsskäl, bytt förläggning och. Mitt under pressmötet knackade Aftonbladets tyskkorrespondent, Nisse Lodin, mig i ryggen och sa: ”Kom, vi sticker, jag vet var de bor.” Sagt och gjort. Göteborgs-Tidningens Ingvar Jacobson hängde på. Lodin mutade vakterna med cigaretter, de pratade i sina walkie-talkies, jo, vi skulle få träffa förbundskapten Schön. Medan vi pratade med honom förklarade Lodin att han kände Beckenbauer, att deras söner spelade i samma pojklag, kunde vi inte få tala med honom också. ”OK”, så Schön, ” Franz, men ingen mera.”

Herregud, ingen mera, vi bubblade inombords, ensamma om en intervju med den störste när allt annat var stängt och alla kolleger satt på presskonferens. Vi hade ett scoop. Beckenbauer sa: ” Vi mötte ett svenskt lag som slog oss med 3-1 i fjol så vi har respekt för svensk fotboll.” Det blev 4-2 till tyskarna som bekant.

Ny kapten, nytt land

När jag träffade honom som tysk förbundskapten 1990 hade hans lite strama och nonchalanta attityd bytts mot mera öppenhet och pratsamhet. Tiden i New York Cosmos hade mjukat upp honom, nu kunde han tala engelska och vi som fuskat lite med tyskutbildningen kunde kommunicera lättare med honom. 

2005 kom han till Stockholm, jag var inbjuden till en tillställning där Beckenbauer i egenskap av general för nästa års VM i Tyskland, ville belöna Uefa-presidenten Lennart Johansson för hans betydande insats i valet av arrangör, England hade konkurrerat med alla till buds stående medel. Jag berättade för honom att vi VM-debuterat samtidigt, att vi setts i Åtvidaberg (det var ju inget han hade noterat naturligtvis) och att jag varit på VM-1974 och såg fram mot ett VM i ett enat Tyskland. Han sa: ”Fotbollen är ett annat spel nu, vi lever i en annan, förändrad, tid och Tyskland har blivit ett annat land, vi är ett annat folk”.

Han reste runt i helikopter och såg tre matcher om dagen när schemat tillät. Jag mötte honom en sista gång när han gjorde ett snabbesök i presscentret. Vi pratade om VM då (1974) i Västtyskland och nu och han sa:” Jag tyckte aldrig om den där VM-turneringen (VM-guld ändå) med två tyska lag. Det var fel. Onaturligt. Det här är en triumf för hela mänskligheten, oavsett vem som vinner.”

Slutet blev tragiskt. Mutmisstankar. Hade rent av pengar från Adidas-chefen Robert Louis Dreyfus glidit ner i VM-generalens fickor? Han förnekade. Det var ett förödmjukande efterspel. Och så vacklade hälsan. Öppen by-passoperation, därefter Parkinson och Alzheimer. Han drog sig undan offentligheten.

Men en Kejsare var han. Med eller utan kläder.