Frågan är ändå om inte året börjar ovanligt rörigt. Kanske även det ett tydligt tecken på oron i världen, och den just nu utbredda oförmågan att ta hänsyn till och lyssna på varandra 

- Ridsportförbundets hela hoppkomitté har fått sparken av förbundsstyrelsen, generalsekreteraren avgår på stört, 

- HV:s sportchef är sjukskriven, nu också hans ersättare och klubbdirektören slutar. 

Det ena med det andra...

-Färjestad sparkar tränaren och ikonen Jörgen Jönsson.

- Lägg därtill att FC Rosengård bolagiseras på damsidan, och på herrsidan tar FC Köpenhamn över hälften av aktierna när också de bolagiseras.

Och så ska vi jubla över J-VM-guld i hockeyn, se fram emot Handbolls-EM för herrarna och så väntar OS runt hörnet.

Mycket nu? Ja kanske lite väl...

I Ridsportförbundet har det mullrat rejält under hösten, detta sen förbundsstyrelsen beslutade att inga barn under 13 år fick tävlingshoppa, vare sig internationellt eller nationellt. Mot detta protesterade de svenska hoppstjärnorna och förbundets hoppkommitte som inte fått vara med och fatta beslutet. Kommitténs protester mot förbundsstyrelsens icke demokratiska agerande, ledde i veckan till att hela kommittén fick sparken. Vilket fick generalsekreteraren Johan Fyrberg att omedelbart säga upp sig nu i slutet av veckan.

Hat och hotblandas

Hetlevrat är det just nu i hockeyvärlden, förutom det korta och intensiva glädjerus vi alla fick när Juniorkronorna vann det efterlängtade guldet. Inte minst gäller det förstås uteblivna framgångar, vilket verkar få människor utan säkerhetsspärrar vad gäller internet att hata, hata och hata. Utan att behöva ta ansvar för den skada de åsamkar personerna de hatar.

HVs sportchef Björn Liljander sjukskrevs i höstas efter uteblivna resultat för Smålandsklubben med Anton Blomqvist som huvudtränare. Ikonen Fredrik Stillman ersatte. Men resultaten på isen har uteblivit, med få undantag, och då har hat och hot blivit vardag. Nu i veckan orkade inte Fredrik Stillman med mer, utan nu är också han sjukskriven. Och så lämnar klubbdirektören sitt uppdrag sista mars. 

En klubb utan ledning tappar styrfart och hur hatarna kan tro att de hjälper sitt lag med att just hata och hota är för mig obegripligt. Vem blir bättre av att bli hotad? Och vem spelar bättre om man samma dag som det är match får motta hatmejl. Är det verkligen så man ska bete sig som supporter?

vända andra kinden till

Har oerhört svårt att få ihop det resonemanget. En supporter ska väl heja, inte hata och hota? Och inte minst borde det väl gälla just Smålandsklubbar, med dess långa och fortfarande levande historia med religiösa samfund. Nog gäller väl de tio budorden även här? och nog borde man kunna vända andra kinden till, även om hockeylaget förlorar sin match.

Utomordentligt löjligt.

I Malmö händer det just nu spännande saker, vilket bidrar till den röriga januari-inledningen. Rosengård bolagiseras, både på dam- och herrsidan. På damsidan bildas nu ett elitlag, och ny fotbollschef blir ingen annan än Caroline Seger. Sparkade tränaren återvänder, och äntligen blir det tid att skapa något långsiktigt även för Rosengård som ju inte gick strålande förra säsongen, för att uttrycka det milt. Nu börjar bygget. På herrsidan har det också blivit bolag av, och danska FC Köpenhamn har köpt 49 procent av aktierna, medan Rosengårds fotbollsförening behåller majoriteten, 51 procent.

Ska bli spännande att se hur den affären utvecklar sig.

Avgörandet kryper närmare

Till det röriga måste nog dessvärre det svenska fotbollslandslaget för herrar sälla sig, även om det inte är förrän i mars sista tåget går  form av playoff-spel. Men som det spekuleras,

vilka ojanden som hörs, så många spelare som verkar skadade och hur ska vår engelska förbundskapten klara det här...Kanske skulle man helt enkelt göra som DNs Jesper Högström föreslog. "Bojkotta VM". Efter Fifas guldmedalj i fjäsk, att dela ut "fredspriset" till "mannen som älskar sig själv mest" dvsTrump, så kanske det är det enda som kvarstår. Men det är förstås lättare att bojkotta om man också har kvalificerat sig.

Är då allting nattsvart? Nä inte riktigt ännu. För nu börjar ju handbolls-EM. Och även om Sverige inte är så bra som man var under fornstora dagar, så är herrarnas lag högt älskat. Förbundskaptenen har tagit ut två unga spelare, tonåringar faktiskt, och allas vår Gotte finns kvar, liksom våra enastående målvakter och alla andra som man som tittare bara älskar.  

Jag själv hade förmånen att som sportjournalist på DN få följa handbollslandslaget när det startade sin underbara resa under "Ragge" och sen blommade ut under Bengan, och det är bara att konstatera att kärleken lever vidare, även 30 år senare. Jag gläds och lider och hela familjen är precis lika handbollstokig som jag. Vi hoppar jämfota framför TVn i jämna matcher, jublar vid mål, stönar vid galna domslut och hoppas, hoppas.

Kanske Handbolls-EM banar vägen för ett makalöst OS och däremellan Australian Open. 

Vi får se. Men då är i alla fall januari över.