Efter självrannsakan och en vecka i sorgens tecken, efter dödandet av en djurgårdssupporter i Helsingborg, har det gått att läsa många artiklar och titta på flera inslag om initiativ i olika klubbar för att förebygga huliganvåld. 

Klubbarna behöver hjälp

Barnen och ungdomarna som kommer till tals är så självklara; ”varför ska man hata, man vill väl heja?”. 

Men alla vill inte det. Tyvärr. Och det är här som klubbarna behöver all hjälp och stöd de kan få från de så kallade samhället. För hatet blir en grogrund hos personer som inte  mår bra, som söker stöd och styrka i en annan familj än den man ofta saknar hemma. 

Ett samhälle som struntar i de svaga och inte har resurser att ta hand om de som mår illa, förvandlas till ett samhälle utan moralisk kompass, där hatet tar överhanden över kärleken och förståelsen.

Det onda tar över

Vi som inte vill hata stannar hemma och tittar på matcherna på TV eller lyssnar på radio eller ser på Play eller vad vi nu tar till oss vid matcherna. 

Vårt intresse för våra älskade klubbar mattas av, eftersom det är tillsammans som det är roligt att heja och vara engagerad, inte ensam framför radion eller TV:n. Det är ju tillsammans som kärleken till det egna laget blir starkt, så  starkt att det lyfter våra lag.

Idrott utan åskådare och supporters blir fattigt. Men idrott med huliganer blir farligt och det är fel väg att gå. 

Allt är en spiral där det onda tar allt större utrymme.

Hoten mot styrelserna

Många supporterföreningar/klubbar propsar på att bli invalda i klubbstyrelsen, de kuppar; de blir medlemmar och blir i demokratisk ordning invalda i styrelsen för att få makt, supportermakt i klubben. Det kan låta bra, men blir det huliganer och inte supportrar som sitter i styrelserna för idrottsklubbarna, får vi en styrelsementalitet som inte förmår att arbeta proaktivt mot de avarter inom supporterskarorna som finns; de som hatar, de som slåss, de som är huliganer.

Därför måste alla vi andra gå på föreningsmöten, på årsmöten och stämmor. Annars kommer våldet segra.

Att idrottsutövarna själva, fotbollstjejer och –killar, inte vill vara en del av hatet är tydligt. Och skönt.

***

Det inte är längesen det faktiskt var bara kul med idrott, det är ju Thomas Ravelli i Mästarnas Mästare ett underbart exempel på. Vilken snackeballe. Men vilken gladlynt och känslosam människa han är. Det är synd om programmet att han ska åka ut (ta bort det momentet!) eftersom han ju är lite äldre än de andra, men så befriande med en människa som är lika barnslig som innan.