NHL är en föregångare när det gäller att kommunicera. Det tar inte tio minuter efter en match så är dessa extremt högt betalda spelare anträffbara, intervjubara och står framför kameran eller mikrofonerna. 

Svenska handbollslandslagen är samma, där får journalister till och med lyssna på pausnacket och intervjua under spelets gång. Vi som tittare och allmänhet kommer nära, och känner stolthet över våra spelare och lag.

I damallsvenskan funkar det

Men så har vi fotbollslandslagen. Hmmm. Herrarnas spelare får eller vill inte vara med så ofta, journalister och media får inte tillgång till den de vill intervjua utan får istället nöja sig med "den som ställer upp", ofta en icke kommunikativ person som svarar ja eller nej.

På damsidan är det en fröjd att följa Viaplays sändningar från damallsvenskan. Vilka bra intervjuer, vilken vilja hos spelare och ledare att förmedla det man känner och tänker, och förklara varför man vinner eller förlorar. 

Också det ett lysande exempel.

Och det tror man då kanske att så ska även landslaget för damerna bete sig, de är ju liksom vana vid en öppen attityd.

Men icke. Hur ofta hör du intervjuer med Fridolina Rolfö eller Stina Blackstenius? De vill inte/får inte prata direkt med svensk media utan hänvisar till proffsklubbens pressansvarige som återkommer med negativa besked. 

Samma sak när landslaget samlas och tränar ihop. Pressansvarig/laget bestämmer vem journalisterna får intervjua. Borta är den tillgängliga och positiva attityd som finns i klubblaget, fram kommer det stöddiga och onåbara.

Inget leende landslag

Ibland försöker pr-makare få fram attityden att detta landslag är ett leende landslag. Icke. Det skulle kunna vara det, och det borde vara det. Men damerna följer i herrarnas spår för att få högre status(?) och det är ingen bra reklam. Tro mig. 

Jag hoppas VM innebär ett annat och bättre tillmötesgående från landslagsledningen och spelarna. Jag håller tummarna för det. Men. Jag tror inte på det. Tyvärr.