Vi kan fortsätta att göra vår röst hörd i alla internationella sammanhang, trots att det är skitjobbigt, och trots att man måste vara tuff och säker på sin sak. I längden lönar det sig, och vi kan, som nation och som aktiv ledare eller atlet, vara stolta över att vi värnar grundläggande demokratiska principer, de som vår svenska grundlag bygger på; nämligen yttrandefrihet och alla människors lika värde. 

Vi ska stödja Otto och Björn

Tack vare dessa grundläggande moralprinciper kan vi, trots att allt inte är bra här hemma, stå för rättvisa, demokrati och yttrandefrihet. 

Fäktningens Otto Drakenberg borde vara  den förebild alla svenska idrottsledare och aktiva skulle försöka efterlikna, att man trots att korruptionens springpojkar försöker tysta ner det man vill säga, står på sig, och pratar på. I demokratins och yttrandefrihetens anda.

Vi får se vem som leder RF efter Björn Erikssons avgång. Man kan ju hoppas att den person som gör det både försöker likna Björn i hans bästa stunder, och ta intryck av Otto Drakenberg. Och samtidigt försöker hålla ihop det som trots allt är Sveriges största folkrörelse. Björn Eriksson har gjort en stark insats. 

Denne suveräne van der Poel

Något man trots allt kan glädja sig åt är att Nils van der Poel vann Mästarnas Mästare i SVT. Allt annat hade varit konstigt, han är den verklige mästaren som just har avslutat sin elitkarriär. Det har varit en fröjd att få möta den här annorlunda idrottsstjärnan, och se hur han är som människa, ödmjuk och nyfiken, trots att han vinner 13 av 20 deltävlingar och faktiskt är helt överlägsen från start och nästan in i mål. Själva finalen blev mer oviss än man kunnat tro, men det gick som det brukar, Nils van der Poel tog Johan Wissman på dominoupploppet och vann.

Viss kritik har riktats mot upplägget, att idrottare som precis avslutat sina karriärer tävlar mot mästare som la av för fem eller tio år sen. 

2011 deltog Ingemar Stenmark. Han var en av de som inte tävlat på många år, men han blev i alla fall Mästarnas Mästare det året.  Jag har svårt att hålla med kritikerna i det här fallet. 

Däremot tycker jag att det är synd att tävlingarna inte byggts upp för att skapa större jämnhet mellan könen. Jag hade gärna sett Jonna Sundling i finalen, herregud vilken enastående kämpe hon är, och vilken vinnarskalle. Otroligt roligt att lära känna henne också.

Hoppas att Mästarnas Mästare som program inte görs om, förutom med lite nya tävlingar. Micke Leijnegard är en suverän programledare i det här formatet. Byt inte ut honom.