Men trots den rekordstora truppen gnisslar det på sina håll.

Sverige är ett litet land och därför borde samarbetet, och därmed kravställandet, mellan viktiga idrottsorganisationer, som SOK, och ex Friidrottsförbundet, kunna fungera gnisselfritt. Men helt problemfritt är tydligen inte relationerna. Är svensk idrott felaktigt uppbyggd i det samhälle vi har i Sverige idag? Med både ett RF(Riksidrottsförbundet) och förbund med elitsatsande sidoorganisationer (t ex Svenska Fotbollförbundet och SEF, Svensk Elitfotboll), därtill barn- och ungdomsidrott där man inte får tävla alls.

 Det är många som ska dela på uppmärksamheten, och såväl politiskt som ekonomiskt stöd.

Borde fördela arbetet bättre

Om SOK anser sig ha hittat nyckeln för hur elitsatsningen ska se ut, hur sponsorer ska lockas och hur uttagningar ska gå till vore ett alternativ att fördela alla ansträngningar och arbete mera uttalat mellan RF och SOK. väg att fördela Att SOK tar över elitsatsningen och RF tar ansvar breddidrotten?

Det är en fråga som behöver diskuteras för svensk idrotts skull. Och svensk folkhälsa inte minst.

SOK:s 117 personer starka OS-trupp som ska ge Sverige tio medaljer, helst i guldvalörer är stor men kan fortfarande bli större. Och det känns kanske ändå lite positivt att truppen kan fortsätta att växa, trots kostnaden på runt 100 miljoner kronor.

 Andreas Almgrens besked att han endast deltar på 5 000 m och inte 10 000 på grund av skenbens-känningar är ett avbräck för medaljhoppen, men andra idrottare kan överraska på friidrottssidan. Saknas gör dock Maja Nilsson, att inte ta ut den unga höjdhopparen känns onödigt snålt och gynnar inte den svenska elitidrotten som SOK säger sig värna om.

 De får inte följa med

Tittar man på listan över aktiva idrottare slås man av att det också saknas manliga brottare. De brukar alltid göra bra resultat, men i år har de haft otur i matchlottning och snubblat på målsnöret för en OS-plats. I stället är SOK:s två topp-och talangbrottare, Johanna Lindberg och Jonna Malmgren med. 

Diskuskastaren Simon Pettersson, som tog silver senast i OS, har som väntat inte funnit nåd inför Paris. Tränarens betydelse för idrottaren kan inte nog framhållas och blir extra synlig vid stora mästerskap. Utan Vesteinn Hafsteinsson blev det inga bra kast från Pettersson, och ingen OS-biljett.

 Det är mycket idrott den här sommaren och än är fotbolls-EM inte slutspelat. Mitt bland alla matcher finns politiska mörka krafter i bakgrunden, både i arrangörslandet Tyskland och i OS-landet Frankrike. Mörka krafter kan mycket väl ha tagit över majoriteten i parlamentet i Frankrike när OS i Paris startar. Hur det påverkar spelen är svårt att sia om idag, valet är inte klart än. Frankrike och Paris har lagt ner miljardkostnader på ombyggnader, tillbyggnader och rening av Seine, vilket bäddar för succé. Men fransk mystik och Paris atmosfär kan inte rädda politik som för tankarna på 30-talets Europa.

Med tanke på många diktaturers sportwashing under de senaste stora mästerskapen i både fotboll och OS, känns devisen "idrott och politik hör inte ihop" långt bort.