Finns det då inget att glädja sig åt? Idrott ska ju trots allt handla om glädje och lycka, prestationer och förstås nattsvart förtvivlan när saker och ting går åt skogen. Det är idrottens själ, det är det som fängslar och tjusar. Spänningen, där man som åskådare bara kan hoppas och heja, orken när man ska pressa den egna kroppen till stordåd, eller bara glädjen när det egna laget vinner eller man känner att det är underbart att få röra på sig, rent fysiskt.

Så mycket elände

2022 var ju inte bara korruptions-VM i Qatar, där världens fotbollsorganisation FIFA med rätta fick utstå spott och spe för sitt val, och där arrangörslandet självfallet själv fick stå vid skampålen för sin icke demokrati, sin korruption och sitt utnyttjande av fattiga människor.

 2022 var också året då vi svenskar fick se Nils van der Poel vinna OS-guld; där hopplandslaget tog både OS-guld, -silver och -brons; där herrlandslaget i handboll tog EM-guld, och där det stundtals kändes som vi var en världsnation i idrott igen, med Duplantis förstås, men också mängder av framgångsrika skidåkare i olika discipliner. Bland annat.

Och 2023 kommer inledas på bästa möjliga sätt, med Handbolls-VM på hemmaplan redan i januari. Och som om det inte räckte, för första gången arrangeras handbolls-VM under samma år för både damer och herrar och i samma land! För damerna i november-december, samarrangerat av Sverige, Danmark och Norge. Och mittimellan handbolls-VM, ett fotbolls-VM för damer i Australien och Nya Zeeland i sommar. Ett VM som inte är omgärdat av korruptionsskandaler, tack och lov.

Så kanske kan 2023 kännas lite bättre.

Men.

Efter 2022 finns det knappast någon som kan säga att idrott och politik inte hör ihop. Ryssland blev med rätta utfryst och utslängt från alla idrottssammanhang och ska självfallet inte släppas in i idrottsvärmen innan de slutat sitt krig mot Ukraina. Iranska folket och fotbollsspelare protesterade under VM mot moralpoliser och styrande sen en ung kvinna mist sitt liv för att hon haft sin täckande slöja lite fel. 

Idrotts-Sverige behöver modiga ledare

Fotbollsspelare fick inte visa sin demokratiska vilja och åsikt under VM; en armbindel för HBTQs rättigheter förbjöds av FIFA, och länder som ville gå emot straffades. OS i Kina blev en skräckvision av hur ett helt folk, och dess besökare, kontrolleras och styrs enligt makthavarnas vilja, utan demokrati så klart.

Så visst hör idrott och politik ihop. Infantino kommer att väljas om som Fifas fotbollsbas, för det finns ingen motkandidat. Ett land, jag säger ett, är tydligt emot, och då talar jag om Norge som därtill har en kvinnlig ordförande. Kanske man kan ta det som en fingervisning om hur Fotbolls-Sverige borde rösta, när Karl-Erik Nilssons mandat går ut i vår, och hans ersättare ska utses. Fotbolls-Sverige behöver en tydlig och modig röst, likväl som RF gör det.

Gott nytt år.