Jag är ledsen Svenska Fotbollförbundet och SEF, Svensk Elitfotboll, men det är långt kvar innan det blir lika kul att på på en allsvensk match som att gå på en match i Premier League.

Hatar mer än gärna

I Sverige köper du en biljett, sätter dig antingen på en iskall eller halvtom arena. Om du inte har en VIP-biljett får du framför eller bakom dig, idioter som dels inte kan någonting om fotboll, dels vill skrika ut till hela världen hur lite de kan.

Dessutom hatar de mer än gärna, främst domaren förstås för det är legio, men också gärna motståndaren.

Du kan köpa varmkorv, öl, popcorn, och ta med ut på läktaren, popcorn riskerar du att tappa för kartongen är för stor, eller få utslagna, eftersom bänkgrannar är för våldsam. Varmkorv är inget för oss som inte äter kött, så vi får hålla oss till ölen och spilld popcorn, eller chokladgodis.

Så mycket förutsägbart

Matchprogrammet innehåller i bästa fall lite mer läsning än nästa omgång och en tyckare från klubben och en intervju med en spelare. Och annonser. I pausen bjuds du antingen på någon patetisk tävling på planen eller en sångare eller någon som vunnit något och blir "intervjuad" av nån som inte är journalist.

Allt mer eller mindre pinsamt. 

I England träffas du i god stämning minst två timmar före matchen, hela området runt arenan är avspärrat från biltrafik, vilket gör umgänge lätt och trivsamt. Vakterna är proffsiga och vänliga, hjälper dig med alla möjliga svårigheter, som var man går för att ta en kaffe eller öl, var toaletten ligger och hur man hittar ingången där man ska sitta.

Bjuder in till närhet

Publikvakterna skiftar var tionde minut för att man ska hålla servicen och orken men också för att man inte ska riskera att bli utsatt för något trakasserande. På stolsraden ovanför eller nedanför sitter inga idioter som bara för oväsen, utan seriöst intresserade fotbollsåskådare som är väl insatta i lagen, som kan diskutera de uppkomna situationerna och som hejar på sitt lag. Inget hat.

Här sitter medelålders män, en ser ut som Paul McCartneys lillebror, med sin son och sin pappa, här sitter flickvänner och mormödrar, unga par och turister. Alla i samma goda stämning, man applåderar det egna laget och motståndarna, om de gör något bra.

Programbladet är fullt med reportage, insidereportage för alla dem som aldrig kommer se sina spelare närmare än på planen, här finns statistik på allt möjligt, lovar, och massor med historia om klubben, berömda spelare osv. Här finns allt det som behövs för att knyta fansen tajtare till klubben genom att klubben bjuder in till närhet.

Sett mycket sånt i de allsvenska programmen? Nä, tänkte väl det.

Jag hoppas att Hammarbys återkomst till allsvenskan kan betyda ett genombrott i detta, men ansvaret vilar tungt på förbundet och SEF. Vad sysslar herrarna med egentligen? Varför blir inte allsvenska matcher mer än bara plikttrogna besök? När blir svensk fotboll så mycket mer än bara 2x45 minuter? 

Jag längtar efter det. Under tiden tröstar jag mig med engelsk fotboll, på plats.