De senaste årens val av arrangörsland inom olika idrotter har kantats av mutor, korruption och fortsatta förtryck. Inte minst är Peking-OS ett sorgligt val av arrangörsland, men lika sorgligt är fotbolls-VM i Qatar nästa år, ett arrangemang som inte bara ägnat sig åt modernt slavarbete, utan också är ett miljömässigt vansinne.

Utövarna blir gisslan

Idrotten ska förbrödra är en gammal ideologisk tanke, men ändå måste det känns extremt märkligt för många av deltagarna i ex OS, att tvingas bli en gisslan i det spel som ska visa att livet i mäktiga icke-demokratiska Kina är helt normalt. 

Visserligen blir man övervakad dygnet runt, man blir ansikts-igenkänd och råkar man gå över gatan mot röd gubbe, får man inte låna några pengar på banken som straff. Men allt är normalt, och inga utrensningar eller arbetsläger för oliktänkande förekommer. Säger spelet.

Många nationer hävdar ändå att det är bättre med dialoger än med bojkotter, för då har man större möjlighet att påverka. Ja, kanske var det så förr i tiden. Men med den totala övervakningen som sker i Kina, finns inte ens den möjligheten. När ska man kunna prata med "vanligt folk" om man är instängd i en bubbla?

Och hur ska vanligt folk våga prata överhuvudtaget, övervakade dygnet runt av staten storebror?

Svårt för lokalpolitiker

Idrott och politik hör inte ihop, är också en gammal tanke som många fortfarande förfäktar. Jag kan inte hålla med om det. Idrott och politik hör alltid ihop, och inte bara när det gäller stora evenemang som rör världssamvetet, utan också i betydligt mindre sammanhang. 

Säg den lokalpolitiker som vågar säga att "vi ska inte satsa några pengar på att vårt lokala hockeylag ska ta en plats i högsta ligan, vi ska satsa pengar på förskolan istället". Hen har inte en chans att bli omvald.

Väljer man att inte agera utåt som politiker, påverkar man ändå idrotten, positivt eller negativt. Man kan välja att inte satsa en krona på kommunens eget lag, i vilken idrott som helst, utan bara höja hyror och avgifter så klubbarna får kämpa för att överleva. Eller så gör man som den dumdristiga politikern och berättar vad man gör och får, eller får inte, många röster i kommande val.

Slutsatsen är ändå att idrott och politik hör ihop. Och jus därför måste man ta chansen att säga ifrån när saker och ting är fel. Annars är man, som storebror Lejonhjärta säger, bara en feg fis.