I dessa tider av allsköns djävulskap händer det ändå att man blir glad.

Som om det inte räckte med en ljuvligt vacker cykelväg, Baltiska vägen, 100 år efter den Baltiska utställningen i Malmö, hem från en alldeles underbart underhållande fotbollsmatch mellan MFF och AIK (2-2); jag hade också fått bevittna ett litet hjältedåd.

Äntligen hände det

Man skall vara försiktig med orden, jag vet, det är alltför många som missbrukas, men jag måste ägna några rader åt succémannen Guillermo Molins, allsvensk skytteligaledare.

Den här kvällen, när koltrasten sjöng mig hem mellan de lummiga kastanjeträden, hade han visat precis det där modet som jag väntat så länge på att få se. En symbolhandling som förhoppningsvis får långtgående effekter.

Jag minns, att jag skrev det redan när de första riktiga huliganattackerna satte in alldeles i början av 90-talet; spelarna måste gå i spetsen, använd spelarna till att tala dårarna tillrätta, ställa frågor, kräva ordning, hota med att inte acceptera fans som slår sönder, skriker rasistiska ramsor, bränner bengaler och stoppar matcher.

Som ett magiskt trick

Jag har väntat år efter år på att få se, rent fysiskt, hur spelarna lämnar planen, går upp på läktaren och säger; nu får det vara nog. Mitt under match.

I stället har jag fått se spelartrupper som springer ut och hyllar sina s k supportrar som veckan innan halvt slagit ihjäl en människa, ramponerat krogar och brakat igång läktarbråk.

Guillermo Molins, MFF:s kapten, som sedan han kom hem förra året, nästan gjort mål i varenda match, tände först hoppet med sin reducering mot AIK, sedan släckte han bengalerna som hotade att (tillfälligt) stoppa matchen.

När bengalerna tändes i MFF-klacken, i glädje över målet antar jag, gick han dit, Marcus Rosenberg hakade på, och förklarade att MFF inte ville ha ett stopp i matchen nu, de ville pumpa på och kvittera och att nu skulle bengalerna släckas. 

De släcktes. Det var nästan som ett magiskt trick.

De lyssnar till spelarna

Här har speaker efter speaker uppmanat publiken att ta det lugnt, att det är förbjudet och ger böter att tända bengaler, här har supporteransvariga försökt, vakter har kämpat förgäves, poliser har stått och titta på. Ingenting har hänt.

Det är inte makten man lyder, det är makten man vill provocera. Det är spelarna man har respekt för.

Ett bestämt men vädjande statement direkt till våldsverkarna och han som tänder MFF:s guldhopp i varenda match, släckte också ner hotet från läktaren.

Bravo Molins. Mera sånt. Sluta dalta och säg ifrån! 

En tafatt match

Molins hade man förstås velat ha med i truppen mot Danmark och Belgien, Hamréns vacklande försök att med nya formeringar bringa ordning i ett landslag som helt enkelt saknar tillräckliga kvaliteter. Kanske är det vi nu skådar ett av de sämsta landslagen vi haft i modern tid. 

En tafatt match i Köpenhamn på onsdagskvällen, danskarna dansade runt med sina tekniska, mera passningssäkra och rörligare spelare och svenskarna travade på i en primitiv gavott. Det gav inga förhoppningar om ett kommande EM-slutspel.

Märkligt att Hamrén gått med på att spela landskamp under pågående allsvenska. Hur tänker man på Svenska Fotbollförbundet? Nytt spelsystem, ja, det var det kanske, jag vet inte vad det gav. Zlatan verkade längta till semestern och resten, ja, vad gör resten när Den Långe inte brinner?

Zlatan har uttryckt oro för svensk fotbolls framtid och det är han inte ensam om. Alltför många plantor går på export innan de ens börjat blomma och riskerar därför att vissna och dö i förtid.

Bra i alla fall att Zlatan säger ifrån.

Den egentliga ledaren

Anders Svensson har också tagit sig friheten - nu när han åtnjuter blågul pension - att kritisera Hamrén för hans lite luddiga ledarstil och förklaringslabyrinter. Naturligtvis rycker Zlatan ut till Hamréns försvar.

Det är ju han som är den egentlige ledaren i den här landslagsgenerationen.

Det är väl bra att också Svensson säger sitt. Men han kunde gott vara lite tydligare han också. Det är alltför mycket av ordförklädnad och förtäckta sanningar, luft behöver rensas, både spelare och ledare behöver vara tydligare.

De tål sanningen

Sanningen och verkligheten är mycket bättre medspelare än dimridåer och drömmar.

Spelare vet när de är dåliga. De behöver inte skonas. De tål sanningen. Elva spelare tas ut, de som får sitta kvar på bänken vet att de valts bort, de behöver inga motiveringar till det. Speciellt inte i förskönande omskrivningar. Det är väl det Svensson menar i sin kritik av Hamrén.

Men problemet för svensk fotboll just nu är, att komplementspelare får ta för stort ansvar, att mångas utveckling står stilla eller går ut fel håll, att ett svenskt landslag kan se så stelbent och räddhågat ut i en vänskapsmatch mot Danmark.