Trodde nog på en mera spektakulär lösning, ett mera utpräglat "kändisval".

Janne Andersson känns som en moderniserad version av Tommy Svensson, bronskaptenen från 1994. En äkta fotbollsarbetare (dock utan Tommys meriter som mittfältare i landslagsklass), en trygg person, en som inte mästrar, en jordnära människa som tycker om samarbete och som inte konstrar till det som gör sig bäst med enkelhet.

Helt prestigelös

Jag blev uppriktigt glad när jag i min dator följde hans första presskonferens som nyutnämnd (tillträder den 11 juli) förbundskapten. Glad, hedrad men totalt avslappnad och prestigelös, lättsam i umgänget med de journalister som satt framför honom. Han förstår det samspelet, rollerna som måste respekteras åt båda håll, att det handlar om att vara rak och ärlig och säga det man vet, förtiga bara det man kanske måste.

Janne Andersson var en halvt brutal men effektiv spelare i Alets IK i Halmstad där målen och de gula korten fördelade sig ungefär lika i hans "meritlista". Den roliga poängen är, att han spelade där tillsammans med försvarsorganisatören under Benga Johansson regenttid som handbollens förbundskapten, Ola Lindgren. Nu kan den klubben alltså ståta med att ha fostrat två förbundskaptener. Är det någon som matchar det?

Så snart en svensk förbundskapten skall utses - så har det varit länge - har namn som Roy Hodgson och Sven-Göran Eriksson förts på tal - i varje fall av s k fotbollsexperter. Det har alltid slutat med ett svenskt val, den här gången dessutom av en väl erfaren, grundligt utbildad hallänning som är starkt förankrad i den svenska fotbollstradition som jag tror är garant för stabilitet, hårt arbete, lagtänkande, tydlig enkelhet men med ögonen öppna för hur fotbollen förändras. 

Husmanskost räcker långt

Även svensk husmanskost går att krydda så att den får en smak av ett inspirerande kök från en annan kultur.

Det tycker jag Janne har visat med förvandlingen av IFK Norrköping. Det klubben hade ifjol (också i år?) var ett genomtänkt, alltigenom välorganiserat och aldrig övergivet  spelsätt som både hade det stadigt svenska men också det spirituella, internationella över sig. Det var ett oerhört skickligt arbete, det var utan minsta tvekan ett välförtjänt guld. Inget lag spelade så bra - och underhållande, minns väl - i så många matcher som IFK Norrköping.

När Erik Hamrén gick in i jobbet var det med en övertro på svensk fotboll. Jag tror Janne Andersson är mannen med förmåga att kombinera tron på det egna med den klarsynta uppfattningen, att man också måste inse svagheterna och kompensera dem med list och hårt arbete. Det går inte att mäta sig med Messis teknik och spelsinne men det går att med snabbhet, ork, löpvilja och klok taktik fånga in också de ädlaste fiskarna i nätet.

Befriande att höra honom

Igen; det var så befriande att lyssna till Janne Anderssons första officiella framträdande som Sveriges näste förbundskapten. En man med det lugnet, den tryggheten i sin egen person har alla förutsättningar att klara av också de värsta stormarna.

För blåsa kommer det att göra. Även spelarnas otillräcklighet - och Sverige har just nu ingen gyllene generation av landslagsspelare - kommer då och då att leda till kritik av den som ansvarar för laget. Om det internationella arbetet, om EM- och VM-kval - och förhoppningsvis också turneringar i dessa mästerskap - om matcher på de stora scenerna, mot de största stjärnorna sa han: "Vi skall spela fotboll, jag skall jobba med människor. Svårare är det inte."

Han verkar älska att jobba med människor, han kommer att skaffa sig en klok biträdande kapten (Jonas Thern, som han tidigare jobbat med skulle väl som f d Halmstadtränare och VM-spelare vara idealet), han kommer att bli ett alldeles utmärkt ansikte utåt för svensk fotboll, han kommer att göra både spelarna, fansen, sponsorerna och arbetsgivarna glada med sitt sätt att vara och arbeta; det är jag säker på. Hans framgång som förbundskapten, däremot, kommer i mycket att styras av vilka val svenska spelare (och klubbar gör), vilka ambitioner de har, vilka framgångar de når.

Jag har som journalist på nära håll följt alla svenska förbundskaptener, från Lennart Nyman (1961-1965). Orvar Bergmark, som gick direkt från spelarkarriär till FK-jobbet och misslyckades, Åby Ericson, som tog klivet från assisterande, precis som Laban Arneson efter honom. Olle Nordin, Tommy Svensson och Erik Hamrén hämtades hem från Norge - Svensson blev det stora lyckokastet med sin gedigna erfarenhet som klubbspelare, landslagsman, utlandsproffs och tränare. Tommy Söderberg först, sedan i par med Lasse Lagerbäck som därefter ensam tog över kommandot på skutan, har väl varit de mest ifrågasatta men den sistnämnde hade tålamodet, tron och förmågan att slugt spela till sig en plats i vartenda mästerskap. Han blir svårslagen.

Janne Andersson är lite en kombination av Tommy Svensson och Lasse Lagerbäck. Möjligen är han lite roligare än båda dessa tillsammans. Men så är han också från Halland, revyernas eget Hallywood.

Trist för Löfven

Det kan vara förmätet att citera sig själv, men kan Horace så kan jag. Så här skrev jag i min bok Fotbollskriget - kaptenerna i nationens tjänst (kom ut 2002): "Det finns ingen förutbestämd formel för hur en förbundskapten skall se ut, hur han skall tänka, hur han skall vara klädd, verbalt rustad, mentalt balanserad eller teoretiskt förberedd. Det finns inte en enda sorts förbundskapten, icke endast en personlighetstyp, inte en ideologisk skola, inte ett enda temperament, inte en självklar bakgrund eller utbildning. Därmed inte sagt att vem som helst kan bli förbundskapten."

Någon har sagt att det är svårare att vara förbundskapten än statsminister. I dagens värld vet jag inte om jag håller med. Bara att om Löfven och Andersson skulle byta jobb så skulle jag vara mera orolig för den förstnämndes förmåga att lyckas.