Även om världen känns farligare än på mycket länge så är hoten inte nya.

Efter terrorattentatet i München-OS 1972, när arabiska terrorister bröt sig in i den israeliska brottarförläggningen - ett drama som slutade med 17 dödsoffer - har den storinternationella idrotten brottats med säkerhetsproblem. Det finns ett före och ett efter München 1972. 

Då revs Sörgårdsstaketet och vi fick istället taggtrådsstängsel, hundar och kravallpolis. Och arrangörernas budget fick adderas med en gigantisk post för säkerhet. 

En annan sorts oro

Det är bara att be till Gud och hoppas på det bästa. Eller, förresten, vem ber man till i dessa tider när inte heller Gudarna går att lita på.

Men, verkligt eller fiktivt; nu skall vi ta Erik Hamrén i handen och åka till Frankrike. 

En annan sorts oro, en annan bävan. Ett landslag som slås ut ur gruppspelet känns som en överkomlig "katastrof" vid en jämförelse. Och för övrigt skulle det vara alldeles rimligt och förväntat.

Landslagstruppen till årets stora fotbollsevenemang känns som den svagaste sedan några år med Laban Arneson på 80-talet när "vi" missade allt.

Nyman perfekt joker

När Zlatan Ibrahimovic kliver av en match med någon form av smärta känns det som att ett helt landslag i värsta fall är på väg in i skuggorna.

Irland, Belgien och Italien. Med det landslag Sverige hade i början av 2000-talet hade det känts som en rätt överkomlig grupp. Belgien är visserligen mycket starkare än då men italiensk fotboll är inte vad den varit.

Trots ett antal år med Hamrén - då man tycker att strukturer borde cementerats, spelmönster sytts fast, metoder färdigslipats - känns det på något vis aldrig pålitligt, aldrig riktigt säkert vad hans lag kan åstadkomma. 

Det har varit ett famlande och det känns som att han varje gång börjar om med en nyblandad kortlek. En kung, några knektar, ett antal åttor och tior, en och annan lanka och ingen joker.

Jag hade hoppats på Christoffer Nyman från IFK Norrköping i den här EM-truppen. Han har den här våren påmint en del om Tomas Brolin från 1994 med sitt rörelseschema, sin fräckhet, sitt djupledsspel och sin hållbarhet i straffområdet. Han hade kunnat ge anfallsspelet en lite ny dimension, uppiggande kvickhet bland de stora och starka.

Många frågetecken

Att han under åren inte hittat några bättre alternativ till spelare som Sebastian Larsson och Pontus Wernblom (ja, även Kim Källström känns lite i utförsbacken) är förstås inte bara hans fel och det är väl möjligt att ingen av dem är startspelare. Wernbloms aggressivitet med ideliga sidleds- och bakåtpassningar ersätts sannolikt av Malmös Oscar Lewicki som den här våren knappast stärkt sina landslagsaktier och, tyvärr, också är en lite oförsiktig spelare. 

"Glasliraren" Albin Ekdahl är ett frågetecken och det säger väl en del om svensk fotbolls internationella brist på slagkraft, att hans vara eller inte vara upplevs så oroande. Jag menar, en så stor centralgestalt i svenska landslaget har han väl aldrig varit även om jag betraktar honom som given om han frisknar till från det där olycksaliga nattklubbsbesöket.

Förvånande är det att Oscar Wendt, en startspelare i ett bra lag i Bundesliga, inte finns med.

Bäst-före-datum

Lika förvånande att - när så många mittfältare pendlat så mycket i form - spelare som Sam Larsson i Heerenveen eller Niklas Hult i Nice aldrig fått en chans. Ungdomlig kvickhet och teknik är det ju inget överflöd av direkt.

Ännu mera förvånande; Pontus Jansson från Torino, som bara spelat sex matcher under säsongen i italienska ligan. Pontus är stor och stark och med ett pumpande fighterhjärta men han är ännu en av dessa stora och lite otympliga innerbackar som både hans moderklubb Malmö FF och landslagets Hamrén har en viss förkärlek för. Det är ofta kvickhet och teknik som brister i backlinjen. Pontus kom med tack vare en bra landskamp - 2014! Enligt Hamrén. 

Men - och det måste sägas till Hamréns försvar; det är inte lätt att ta ut en EM-trupp ur ett spelarmaterial som lever ett skuggliv ute i Europa och med en Allsvenska där norrmän, danskar, islänningar och finländare tagit deras platser.

En stor fördel har den här truppen; inga förväntningar tynger, varje poäng är en överraskning.

I sin sista turnering med laget har Hamrén allt att vinna, ingenting att förlora.