Jag som såg min första VM-kvalmatch för mer än femtio år sedan, som bevittnat åtta VM-turneringar och flera hundra landskamper; borde jag inte bara sitta och notera, bocka av, konstatera. Nej, fotboll är en konstart som, till och med i tider av tvivel och oro för idioter som dyker upp och skrämmer oss lite här och var i världen, kan göra sinnet glatt.

Fast Frankrike hade forwards

Jag satt och sjöng. Tänk att jag dansar….tänk att bli uppbjuden av en sån populär person.

Alltså, vi kommer ju inte från slutresultatet. 2-1. Frankrike satte P för fortsatt sång. P som i Pogba och Payet.

Det är så det ofta slutar för ett lag som gjort sig till just ett lag,  för att slå ett annat lag som tar den individuella briljansen till hjälp för att komma högst.

Den brutala verkligheten krockar alltid med drömmen. Det vet inte minst alla de som bor i Paris-förorten S:t Denis norr om Paris där nationalarenan Stade de France ligger som en kontrast till det påvra. Det gäller i hög grad också fotbollen.

Frankrike har det Sverige saknar just nu; forwards av riktigt hög klass.

Första halvlek unik

Men bara det att en svensk förbundskapten kan känna besvikelse efter en 2-1-förlust borta mot Frankrike, säger en del om vad han förväntar sig, vad han tror och vad han kan.

Den första halvleken mot fransmännen är den bästa jag sett på mycket länge av ett svenskt landsLAG. Jag kände vibrationer från Håkan Ericsons ungdomslandslag, ja, ända från 2002 och 2004, då vi hade ett landslag som förmådde omvandla den skickliga defensiven till ett eget spel med kontroll och mod och målchanser.

Sättet på vilket svenskarna erövrade bollen - det är ju en gammal specialitet - för att sedan slå om, förvandla kraft och hårt arbete till kreativa utbrott och attacker var det mest imponerande.

Det var inte så långa sekvenser, det var naturligtvis helt begripligt och förväntat att Frankrike dikterade händelseförloppet på sin egen arena, men det såg smart, moget och modigt ut. Självklart och inövat. 

Enligt Anderssons modell

Det var väldigt länge sedan jag såg ett svenskt landslag i fotboll med sådant självförtroende att utan tvekan sätta igång attacker, och så väldigt lite ägna sig åt meningslöst bollflyttande i backlinjen. Och det är ju lite av Janne Anderssons modell, den han slipade till mästerlighet i Norrköping; raka uppspel, framåtgående rörelser, djupledsspel. 

Janne Andersson är redan på väg att ge det här landslaget en spelprofil den helt saknade under Eric Hamréns ledartid, då det mesta gick ut på att söka en spelare, en lösning.

Det borde ha blivit oavgjort i Paris. Fransmännen ägde bollen längre stunder men svenskarna skapade faktiskt de bästa målchanserna och med en kvickare, helt uppvärmd ”killer” i Kiese-Thelins chansläge fem minuter före slutet hade den poängen räddats.

Försvarsspelet var klockrent och kanske blir det så, att skador hjälper Janne Andersson att konstruera den backlinje som kan bli den bärande delen i hans bygge. Emil Kraft och Ludwig Augustinsson känns redan permanenta och därmed är ännu ett kliv taget i generationsväxlingen. Strålande spel av dem båda, Augustinsson har jag sett i FC Köpenhamn och imponeras varje gång. Hans vänsterinlägg är ett vasst vapen. Victor Nilsson-Lindelöf kommer att bli något stort; en innerback med för svenska förhållanden helt unika egenskaper. 

Men Olsen sviktade

Jimmy Durmaz överraskade med gediget arbete och Emil Forsberg är väl den högst rankade svenske spelaren just nu med betydande poänginsatser i ett Leipzig som skuggar Bayern München i en av världens bästa ligor.

Satan; ju längre jag skriver om allt som var så positivt, desto mera skaver de där skönhetsfläckarna som naturligtvis fanns. Trodde inte att Robin Olsen skulle vara den som satte dit plumparna. Honom har jag sett som en kommande given landslagsmålvakt alltsedan hans strålande inhopp i Malmö FF och de briljanta insatserna i Champions League. 

Nu tappade han en markboll och höll på att ställa till det och så var han lite valhänt i duellen med Griezmann och hjälpte fransmännen till segermålet. Visst, repriskameran kunde frysa en offsidesekvens strax innan men den var inte helt enkel att uppfatta i realtid.

En vändpunkt för landslaget

Ja, förlusten svider. Den var onödig. Jag vill ända kalla framträdandet på Stade de France en vändpunkt för svensk landslagsfotboll. 

Här demonstrerades tydligt hur Sverige med sina begränsade resurser och i avsaknad av världsspelare kan ta sig an de bästa. Det var varken aningslöst eller fegt utan en kontrollerad kombination av det som kan göras med organisation och hårt arbete. Det som kan bli till hot och angrepp tack vare trygghet och mod.

Jag gillade det jag såg; ett svenskt landslag som gav oss hoppet tillbaka om att även kunna rubba de bästa. Jag förbannar poängrappet.

Men, som sagt, jag sjöng faktiskt en liten stund och det skall bli kul att få dansa vidare med Andersson.