Doping, matchfixning, korruption, astmamediciner, läppsalvor, bengaler, mutor och läktarligister firar inte nyår som vi andra, lovar bot och bättring och kommer ut på andra sidan i grannare skepnader.

Vad förmår idrotten?

Därför; det finns all anledning att vara lika orolig för idrottens framtid som för världen i övrigt.

Idioter - förvrängda exemplar av den hederliga människan - kommer att av ekonomiska, religiösa eller politiska skäl ställa till ett helvete. Det hjälper inte, som kungen trodde en gång, att vända blad i almanackan.

I rädslan, i skräcken, när samhällsfunktionerna knakar i fogarna, när terrorhoten ökar, när den farliga nationalismen växer sig stark och hotfull; vad gör idrotten då? Vad bör den göra? Vad kan den göra?

Jag är rädd för att idrotten blir ännu en ”nation” som tänker på sitt, säkrar sina gränser och sköter sitt eget liv.

Är det kanske det som är meningen?

Många vill bara fly

Ibland, det kan jag erkänna, är det bara när jag utnyttjar mitt dyra Comhem-paket och försvinner in i en film eller en fotbollsmatch - det rullar alltid en film, det pågår alltid en match - som själen får lite ro, hjärnan litet stillhet, pulsen lägger sig till ro en stund.

Det är en tid för flykt. Både geografiskt och själsligt.

Tar dopingen slut nu när Wada ”gör en Guantanamo” och misstänker ”alla” ryssar för fusk? Naturligtvis inte.

Går Wada att lita på?

Jag är strikt emot kollektiva straff.

Jag gillar inte att döma på misstankar.

Jag är alltjämt helt övertygad om att Therese Johaug aldrig i sitt liv medvetet avsett att förbättra sin prestationsförmåga med hjälp av läppsalva. 

Wada kan vi inte heller lita på

Däremot är det kanske bra att debatten om norrmännens tänjande på de etiska och moraliska gränserna vid användandet av mediciner i förebyggande syfte kommit igång.

Kan vi ha en dopingorganisation (Wada) som till synes lite godtyckligt skickar iväg opreciserade misstankar? I tusental.

Sticker det inte lite i ögonen att en starkt västorienterad organisation koncentrerar sig så hårt på en massiv attack mot Ryssland men ”glömmer bort” att fusket är mera utbrett än så?

Om det skall finnas en dopingorganisation utanpå (ovanpå) idrotternas organisationerna, så måste den fånga in, undersöka, döma snabbt och direkt. Dessa långa processer, med misstänkliggöranden av dopingspetsade insatser för flera år sedan, håller inte.

Därmed inte sagt att jag frikänner ryssarna. Tvärtom. Nu när Putin är riktigt i gasen och på väg tillbaka till gamla sovjetmönster finns det all anledning att tro, att han vill ha så många stora mästerskap som möjligt och ett så bra utfall som möjligt. Då är ingenting heligt. Då får det kosta vad det vill.

Ett naivt IOK

Jag minns från OS i Söul 1988 när jag fick insiderinformation om hur Sovjet testade alla sina aktiva på ett stort fartyg ute på redden innan man skickade ut dem till tävling. Ingen åkte fast. 

Då jublade IOK över att de fick fast den störste, Ben Johnson, och hävdade, att de nu inte bara var i bakhasorna på fuskarna utan också hade hunnit ifatt. Men de missade alltså en hel rysk trupp.

Människosmugglarna, spritsmugglarna, knarksmugglarna, terroristerna - idrottsfuskarna; någon som inbillar sig att de inom överskådlig tid kommer att besegras?

Fotbollförbundets egen Putin

Ledsen om det här blev en domedagspredikan.

Men 2016 var ett år - och året dessförinnan med skandalerna i Fifa och Uefa - när vi tappade tron på mycket.

Nu är det upp till var och en att bli sin egen illusionist och skapa sig en liten drömvärld där bara det goda sipprar in.

Där festar vi kring de allsvenska fotbollsarenorna i tron att vi är mycket bättre än vi är.

Där stelnar Zlatan i en odödlig staty som kastar en skugga långt in i framtiden. Men han rör ju på sig!

Där kastar Fotbollförbundets egen lille Putin - Ritch, ratsch, filibombombom -  ut den framgångsrike förbundskaptenen Håkan Ericson i tomma intet utan förklaring.

Där väger Malmö FF pengar mot kvalitet i ett försök att hinna ikapp undflyende FC Köpenhamn i kampen om herraväldet i Skandinavien. Finns någon allvarlig opponent? Finns högre mål?

Underskott på begåvning

Här samlar Helsingborgs IF ihop resterna av ett kapsejsat riskbolag för att återfå hedern och återta en plats i rampljuset.

Här slungas tränare - ”han har gjort ett fantastiskt jobb” - av slänggungorna hej vilt medan begåvningsunderskottet breder ut sig i styrelserna.

Här utreds inte dåren som reste fyrtio mil för att sabotera en allsvensk match, när det var så uppenbart att han var den yttersta knuten i en väv av försök till matchfixning.

Här hoppas vi få njuta av Sarah Sjöström och Jenny Rissveds, Malin Nilsson och många andra i kommande olympiska TV-dramer.

Här önskar vi Charlotte Kalla och Anna Holmlund, av hela vårt hjärta, god bättring.

Här har golfen, med Henrik Stenssons bragdmedalj och suveräna säsong röjt undan de sista hindren och nått ända in i ”vanligt” folks idrottshjärta. Nej, golfare är inte vanligt folk; de har en diagnos.

Här rullar skidskyttet på i oändliga TV-timmar medan bomsalvorna ekar i bakgrunden.

Ett oändliga tålamod för hockey

Här pumpar okritiska s k expertkommentatorer upp handbollsintresset långt över vad kvaliteten egentligen tillåter.

Här spelas VM i bandy, både inne och ute, trots att deras ”värld” inte är mycket större än Norden.

Här undrar vi vart arvet efter Borg, Edberg, Wilander och alla andra tog vägen.

Här riskerar ungdomsidrotten att bli en klassfråga medan barnfetman ökar.

Här trampar hockeyklubbarna vidare - i Malmö var det tre hemmamatcher på en vecka - i tron på sin odödlighet och folkets oändliga tålamod. Hur länge till?

Här toppar SvT-sporten sina morgonsändningar med inslag från NHL, där en svensk i egen zon står för en två meters assist-assist till ett mål av åtta i en av tusen matcher. Medan den kritiska, undersökande journalistiken lyser med sin frånvaro.

+ + +

Drömlandet Sverige lever vidare medan alltför många på alltför många platser i världen försöker förverkliga det Berlins OS-general 1936, Carl Diem, gav uttryck för och fick medhåll av Hitler: ”Krig är den förnämsta och urspungligaste av alla idrotter.”

Milda makter och det ena med det tredje, som Christer Pettersson sa.

- - -

Trots allt: God fortsättning, världen!