Och så, den tolfte augusti 2018, tre månader innan han skall fylla 19, gastkramar han hela sitt nya land, som om han vore uppfödd på psykologiska thrillers och är för ung för att förstå hur farligt sånt här är för ett gammalt hjärta.

Jag vet inte om det går att jämföra med någonting annat i svensk idrottshistoria. Som enskilt idrottsögonblick är det nog det häftigaste jag upplevt. Det är bortom det fattbara. Det känns som när jag en sommarnatt 1969 stannade min bil i östgötaskogarna, klev ur, tittade upp mot månen och försökte förstå; Neil Armstrong och Buzz Aldrin. De har gått där. Det kan väl inte vara möjligt.

Det som hände i Berlin kommer att bevaras som ett av de största svenska idrottsögonblicken.

Kanske har vi aldrig haft en större talang i svensk friidrott. Han är 18 år och utomhus finns bara en - den överjordiske Sergej Bubka (614) som hoppat högre. Genom tiderna. Där har vi perspektivet på bragden.

Sjöberg på Stadion

Jag var inte på Stockholms stadion den kvällen (1987) när Patrik Sjöberg (då 22 år gammal) satte världsrekord i höjdhopp med 242, jag var dock i Rom senare på året när han blev världsmästare. Hans världsrekordhopp är väl det närmaste vi kommer.

Men Duplantis är som sagt ännu tonåring, han kom till Berlin med personrekordet 593, ett resultat som ett normalt EM räcker till guld. Det är sällan man slår sina personliga rekord i en vansklig hoppgren mitt i mästerskapsdramatiken.

Han vann alltså den bästa mästerskapstävling i stav som avgjorts. Det kunde lika gärna varit en OS- eller VM-final. Han slog sitt personliga rekord med tolv centimeter och då skall man minnas att Bubka på sin tid (visserligen av ekonomiska skäl, men ändå) höjde världsrekordet med en centimeter i taget (bonus på 125 000 kronor) när han passerade sexmetersgränsen och klättrade mot höjderna och blev mångmiljonär under friidrottsgalornas glansperiod när han och Carl Lewis fick närmare en miljon för att starta.

Det är väl dags för Duplantis nu att lämna det där fåniga amerikanska collegesystemet där det är förbjudet att tjäna pengar på sin sport. I USA av alla länder. Han måste från och med söndagen den 12 augusti 2018 vara en av friidrottsvärldens allra mest attraktiva dragplåster.

Har det hänt?

Det är svårt att skriva det där. För det känns inte verkligt. Sitter jag och fantiserar? Vad faen håller jag på med? Det är klart att en svensk-amerikansk 18-åring inte kommer till EM och vinner på helt obegripliga 605? Det högsta hoppet i världen på tjugo år. Hur skall man kunna förstå?

Och som han (tydligen) gjorde det.

Jag har bevakat massor av OS och friidrotts-VM (och EM) på plats men jag har aldrig sett en så perfekt genomförd hopptävling som den Armand Duplantis gjorde. Hopp efter hopp efter hopp. Exakt på samma sätt. Det såg ut som repriser. Och han var inte i närheten av ribban. Han rörde den aldrig. Han svävade med luft emellan lika högt över på 605 som på 550. Det såg ut som 620. Det var en uppvisning i stilrent, effektivt stavhopp som vi aldrig sett.

Och detta i den allra svåraste av friidrottens grenar. Så komplicerad att få ihop. Ansatsen, stavisättningen, böjen, armhävningen, kroppsvridningen, ribbpassagen, insamlingen av alla kroppsdelar så att inte något finger fladdrar iväg och petar ner ribban. Duplantis hade fullständig kontroll på allt. Stavhopp är som en mångkamp i sig. Det är snabbhet, koordination, mod, styrka, akrobatik, teknik, tajming, allt i ett. Förlåt, jag hade förträngt rivningen på 580.

Vilken kärlek!

Bilderna kommer att spridas över hela världen på showen runt stavhoppsgropen. Den var känslomässigt oemotståndlig. Det är visserligen känt att mångkampare och stavhoppare har en viss familjär atmosfär vid sina möten. Men det här. Det var närmast rörande hur veteranen (och han som hoppat högst i världen, 616 för fyra år sedan) Renaud Lavillenie tog honom i sin famn, slöt honom i sina armar som för att beskydda honom, inte låta honom vara ensamma med alla de känslor som måste ha pulserat i honom när han klättrade höjd efter höjd mot det rent himmelska.

 Det var som en kärleksfull adoption. Och en efter en av motståndarna, de rutinerade medaljfavoriterna, anslöt och visade honom sin ömsinta respekt. Det var som kärlek. Och det var mitt i tävlingsallvaret så bedövande vackert. Ett närmast sagolikt idrottsögonblick att ta till sitt hjärta.

Ja, det är väl närmast onödigt ett skriva det men här räcker varken olympiska guldmedaljörer i skidor eller galopperande hopphästar vid jämförelse. Vi såg, på klassisk mark i Berlin, en svensk idrottsbragd av alldeles säreget slag. Bragdguld, Jerringpris, Årets prestation, Årets idrottsman, Årets svensk-amerikan, Nobelpriset i fysik.

Mondo, Mondo - ge honom allt!