Vi må undra över detta Nations League. Varför vi behöver det, om det är till någon nytta, om det inte räcker med VM-kval och EM-kval och VM och EM och Champions League och Euro League och alla de fantastiska ligornas heta matcher, alla cuper och om spelarna verkar orkar med hur mycket som helst. Vi kan fråga oss vad det leder till, om inte de riktiga träningsmatcherna verkligen behövs för att testa och spela ihop nya konstellationer av landslag.

Vi kan lägga ner det där.

Nations League håller på att bli en succé. Ute i Europa fyller de stora landskamperna arenorna, landslagscheferna satsar på bästa laget, spelarna ger järnet. Det har varit fantastiska matcher, en intensitet och en kreativitet som avslöjar att Nations League kommit för att stanna. Den ger en chans till bättre ranking inför viktiga mästerskapslottningar, den ger eventuellt en extrachans till EM-spel för den som misslyckats i kvalet, den ger pengar. 30 miljoner sägs det hittills för Sveriges del.

Bättre än VM

Och när Berg, som fått utstå så mycket kritik (delvis berättigad, tycker jag) för sin impotens i straffområdet, stötte in 2-0-målet och gjorde Sverige till gruppvinnare, satte han punkt för ett fantastiskt landslagsår.

Det är en makalös mix han skakat ihop, Janne Andersson, av det han ärvde efter Hamrén och det han själv tillfört. Karaktärer som fogar sig i allt, ger allt, springer för livet och, som nu - mot Ryssland på Friends när utetemperaturen kröp under noll men med plus 18 under taket - visade upp en passningsskicklighet, ett direktspel, en pondus och dominans, som det var länge sedan man såg.

Nej, förresten, det var lite VM-stämning över det hela. Fast så bra som i första halvleken mot ryssarna i säsongsavslutningen kan jag inte minnas att Sverige spelade i VM.

Vi glömmer inte play off-matcherna mot Italien, en säkrad VM-plats och så en sommar i Ryssland som via fina matcher mot bl a Mexiko, Tyskland och Schweiz ledde till en kvartsfinal mot England. Vi reflekterade den överraskande svenska insatsen tillbaka mot en tidsspegel tillverkad borta i USA 1994.

Tillbaka till grunderna

Så kom den där kollapsen (2-0 vändes till 2-3) i hemmamatchen mot Turkiet och när säsongen nu skulle avslutas krävdes två svenska segrar. 

Svårt och vanskligt läge. Ingen tid för improvisation. Tillbaka till grunderna. Läs manus. Gör som jag säger. Spring tills du stupar. Håll ihop laget. Hjälp varandra. Det där som vi vet att laget kan. Fotboll enligt Janne Andersson. En förfinad variant av det där som två engelsmän, Houghton & Hodgson, lärde ”oss” redan på 70-talet.

Men det blev så mycket mera. Seger i Turkiet och så mot Ryssland en fullkomlig dominans på ett sätt som jag inte kan minnas att Sverige dominerade en match mot ett anständigt (VM-kvartsfinal) landslag på åratal. Det var utklassning. Sveriges första halvlek briljant. Inte bara vad gäller de taktiska, det slitsamma, det uppoffrande, det karaktäristiska svenska utan fastmer en bollhantering, en rörlighet, en passningsprecision som var närmast osvensk.

Den felande länken

Och jag blev så glad när Allsvenskans bäste spelare 2018 (han skulle naturligtvis haft det priset), Kristoffer Olsson gick in fullständigt ogenerat och spelade fotboll precis som han gjort i AIK hela året och som varit en starkt bidragande orsak till att klubben blev svenska mästare. Lätt tassande i öppna landskap, tillgänglig för passningar, rörlig och generös, hjälpsam och uppassande, kvick och teknisk och med den självklara instinkten för en offensiv mittfältare (men ändå rätt ovanligt i Allsvenskan) att ha blicken framåt, söka passningsvägar framåt, hota, driva fram bollen. 

Det är ju precis den här typen av spelare som behövs som det lilla undantaget - den felande länken - i ett lag med Sveriges spelstil. Ett litet tekniskt geni som kan förvandla grovarbete till skön konst. Något litet bolltapp - det kunde för all del gått illa om vi inte råkade ha en annan Olsen, blivande världsmålvakten Robin - befläckar inte en närmast sensationellt bra mästerskapsdebut för Kristoffer Olsson och jag menar att han spelade till sig en landslagsplats på sin egen hemmaplan. Ett genialt val av Andersson.

Vilken Flygande Jakob

Bakom triumfen, som gör att Sverige nästa gång det drar ihop sig får spela bland Europas allra bästa, döljer sig främst detta urstarka kollektiv som Janne Andersson tillsammans med det taktiska geniet Peter Wettergren format. Sättet på vilket de vände VM-baksmällan till en ny fest är imponerande.

Några individuella toppar dock: Jakob Johanssons nästan överenergiska försvarsspel i sin mittfältsroll värmer extra med tanke på att han missade VM. En Flygande Jakob som fanns överallt där han behövdes. Victor Nilsson Lindelöf har aldrig varit bättre än just nu med en underbar timing i försvarsspelet, offensivt inriktad med löpningar och långa raka passningar (som vi saknat det) och som alltid Andreas Granqvists frustande energi och bakom dem alla den smarte, lugne, reaktionssnabbe målvakten Robin Olsen. Han kan bli den störste.

- - -

Nästa gång spelar Sverige och Danmark i A-gruppen, Norge och Finland i B-gruppen. Fyra nordiska länder vann sina grupper och Lasse Lagerbäck har slagit nya rekord. Norges vinstprocent (80) under Lagerbäck är den högsta under ett kalenderår genom tiderna i norsk fotboll.

Den svenska modellen håller på att krackelera i så många sektorer av vårt samhälle - men i fotboll håller den verkligen fortfarande.