Det bästa med Janne Andersson är hans stabilitet, hans förmåga att blunda för hinder som dyker upp och se till det han har. Inte oroa sig så mycket. Inte prata så mycket om dem som inte kan vara med. Det är en bra egenskap. 

Det blev ju ett litet stökigt förspel den här gången. Och en massa underliga spekulationer om att Guldbollvinnaren och Sveriges högst rankade spelare just nu, Victor Nilsson-Lindelöf - med massor av a matcher bakom sig i Manchester United - tackade nej till landslaget i protest mot att John Guidetti inte togs ut. 

Skulle det vara så - en demonstration mot förbundskaptenen - så vore det riktigt illa. Jag väljer att tro på versionen att han vill vara hos sin fru i väntan på deras första barn. Det går knappast att klandra.

Starka familjeband

Men skadorna? Pontus Jansson - Lindelöfs naturlige ersättare - togs ut men gick sönder. Jacob Johansson och Albin Ekdahl fanns också med i truppen - skadade. Mikael Lustig hade haft känning och kunde inte fullfölja matchen.

Olyckligt förstås men jag blir lite misstänksam när spelare tas ut för att rehabiliteras i landslagsmiljön - men inte är i spelbart skick. Vad har de då där att göra?

Som sagt, Janne Andersson är skicklig på att tänka om, skjuta från höften men det finns också en risk att även han - många förbundskaptener före honom har gjort samma sak - tycker sig ha bildat en så stark, lojal och fin landslagsfamilj, att han inte vill stöta bort någon utan bjuder in till och med sjuka till varje kalas. 

Sånt händer med förbundskaptener som får uppleva ett framgångsrikt VM tillsamman med långa förberedelser, minnesvärda matcher och folkets kärlek. Man kittas samman och det blir känslomässigt svårt att bryta sönder mönstret.

En gammal seg boa

Det kanske inte alls är så. Kanske bara illa tajmade olyckliga omständigheter. Och de allra flesta spelarna är ju i slutet av sina ligor och lite slitna. Ja, d v s de som regelbundet spelar på en hygglig nivå.

För det kan säkert bli skavanker på flera av de äldre under det här EM-kvalet och den Nations League som också skall klaras av. Och byte på så vitala poster som lagkapten och backdirigent (Andreas Granqvist, 34), på mittfältet (Sebastian Larsson, 34) och i anfallet (Marcus Berg, 33). 

Det svenska landslaget är en gammal seg boa som kramar ihjäl sina motståndare och en skinnömsning måste förstås ta sin lilla tid.

Spanien är favorit i Sveriges grupp. 2-1 mot Lasse Lagerbäcks Norge i Valencia sedan norrmännen bjudits på en kvitteringsstraff och spanjorerna fått segermålet till skänks genom ett misslyckat hemspel till målvakten. Men norrmännen börjar se mer och mer ”isländska” ut. Det löps, det kämpas, det sparkas långt och det ”forecheckas”, så där som det går till när den sämre skall försöka lugga den bättre genom att tvinga fram misstag. Norge (med den sluge Lagerbäck vid rodret) blir en svår nöt att knäcka på Ullevål.

Lovande EM-start

Första halvleken mot Rumänien knäckte svenskarna koden direkt, överbefolkade i mitten och lät Kristoffer Olsson briljera med sin lugna, fina spelstil och teknik. Han har ett gudabenådat spelsinne som måste få fortsätta frodas i hårt arbetande omgivning. 

Emil Forsberg hade också ett finger med i mycket men uppenbarligen blev han besviken när han blev utbytt i den 68:e minuten. Han gick av planen utan att ta sin förbundskapten i hand - som brukligt - och efteråt lär han ha passerat den mixade zonen (en slags buffertzon där spelarna passerar för att ge journalisterna chansen att ställa frågor) utan att säga ett ord. Sådana fasoner gillar inte Andersson, det vet jag, så jag utgår ifrån att det blir ”snickerboa” för Emil där han får snida till en bra förklaring. 

Men mycket var bra innan rumänerna reducerade Sveriges 2-0-ledning som nye Robin Quaison (Maintz) fixade till med en enkel ”backhand” till 1-0 och ett inspel som Viktor Claesson styrde in elegant. Det var fart och fläkt, hårt jobb och resolut respektingivande spel i försvaret. En lovande EM-start av Sverige.

Dags för en ny Marcus

Nio matcher återstår. Hemma och borta mot Färöarna, Malta, Spanien och Norge, en (betydligt svårare) borta mot Rumänien.

Det svenska fotbollslandslaget har under Janne Andersson, på kort tid, skapat en modell, en egen spelstil som går att känna igen och trivas med. Den kräver mycket. Den är aggressiv och hårdför och uppoffrande men blir aldrig tråkig. Sverige kan också spela kreativ fotboll, skapa vackra mönster mitt i grovjobbet.

En förnyelse behövs dock; Marcus Berg må vara hur ambitiös som helst i det grovjobb i försvarshänseende som åläggs en toppforward. Men någon gång måste han göra mål. 

Jag blev besviken när Janne Andersson inte tog med Malmö FF:s Marcus Antonsson. Den som sett honom det senaste halvåret - inte minst i internationella matcher - kan inte ha missat att här finns en yngre, rappare, hungrigare kopia av modellen Berg. Arbetsvillig, bra timing i avslutningarna, påpasslig, nosar alltid upp fina lägen - och han är fem år yngre. En enkel operation. Det är bara att byta rakt av. Nu.