Ser man till exklusiviteten - och det är väl en parameter så god som någon när man skall väga stora bragder mot varandra - så är Ståhl den vassaste. Vi har inte många världsmästare i friidrott genom åren. Patrik Sjöberg, Carolina Klüft, Kajsa Bergqvist, Christian Olsson, Daniel Ståhl. Det är allt.

Ja, förlåt, jag glömde nämna Ludmila Enquist (1997) och Abeba Aregawi (2013) men det beror på att jag har svårt att riktigt ta deras segrar på allvar eftersom de båda alldeles uppenbarligen varit inblandade i dopingskandaler som befläckar deras karriärer och rent av förklarar deras framgångar.

En falsk kuliss

Orienteringen har varit en svenskgren alltsedan Skogs-Mulle föddes. Det är i princip Sverige som lärt övriga världen att orientera - i varje fall så hyfsat bra att sporten kunna skryta med stor internationell spridning på femdagarsorienteringen och sedermera VM. Svenska orienteringsmissionärer med skåningen Peo Bengtsson i spetsen har rest land och rike runt och lärt ut hur man hanterar karta och kompass.

Så en sport som ursprungligen var en nordisk angelägenhet - och som alltjämt domineras av Norden, vissa före detta öststater, Frankrike och Schweiz - har idag ett internationellt förbund med 78 nationer. Det skall dock tilläggas att - precis som gäller till exempel bandy och ishockey -  det stora medlemsantalet är en falsk kuliss och egentligen inte säger någonting om antalet konkurrenskraftiga länder.

Med detta sagt; om Tove Alexanderssons kvaliteter, fantastiska resultat och världsdominans behöver inte diskuteras. Hon är med största sannolikt en av Sveriges mest vältränade idrottare - alla kategorier. Jag amatörforskade en gång i tiden i ämnet - det var när jag påstod att svenska fotbollsspelare tränade alldeles för lite - och fann att möjligen extrema maratonspecialister men inte så många fler kunde mäta sig med orienterarnas träningsdoser.

Därtill är Tove Alexandersson en iskall kartläsare och en utstuderad skogslöpare. Dubbla individuella guld och ett stafettguld i VM samt världscupen i suverän stil; det går inte att säga annat än att hon har alla kvalifikationer som krävs för att konkurrera om titeln Sveriges Bästa Idrottare 2019. För det är ju det bragdmedaljen egentligen belönar. Upprepade bragder som i det här fallet.

Om Duplantis vunnit…

Det kan man även tillskriva Daniel Ståhl som var totalt världsledande i sin gren under 2019, vann världsmästerskapet, vann i Diamond League, slog svensk rekord med 71,86. Han hade VM-tävlingens tre längsta kast i VM. 

Jag tycker att orienteringssegrarna gott och väl räcker för att motivera Tove Alexanderssons guld. Att hon också vinner VM-guld i den marginella sporten skidorientering tillför inget ytterligare till meritlistan.

Jag utgår ifrån att Ståhl och Alexandersson var de två ”finalisterna” bragdjuryn hade att ta ställning till. Det fanns ingen med motsvarande meriter. Men tänk om Armand Duplantis vunnit stavhoppet på VM; då hade det blivit knivigt.

Eller rättare sagt; då är jag rätt säker på att Duplantis hade fått det. Stavhoppet är en mera spektakulär gren, en av de stora och mest attraktiva, en gren som aldrig kommer att försvinna från Diamond League-programmet tack var sin attraktionskraft. Så då hade man fått göra skillnad på folk och folk - och det har ju skett förr.

Duplantis borde redan haft bragdmedaljen för sitt 605-hopp på EM. Friidrottens är just en sådan sport som kan belöna resultat lika väl som medalj.

Ut i skogen!

Tove Andersson är orienteringssportens förgrundsfigur, hon blir ytterligare en av dessa sportens missionärer. Personligen kan jag ståta med 150:e och sista plats i pressens VM i orientering 1968 i östgötaskogarna. Jag är kartläsar-dyslektiker och kompassen uppför sig helkonstigt i min hand. Kanske därför som jag alltid haft en särskild beundran för dessa oerhört komplexa idrottsmän-och kvinnor som förenar uthållighet med taktiskt slughet, smarta val och navigering i urskog. Mig skulle de få skicka Missing People på.

En sak ogillar jag dock med orienteringssporten. Denna knäböjande flirt med marknaden genom att flytta in till städerna med sina tävlingar. I städerna använder vi gps, i skogen karta och kompass. Ut i skogen med er igen!