Elias Gustafson spelade i Häcken i ungdomsåren, ifjol kom han till ÖIS, närmast från Jönköpings Södra.

— Vi kommer att behöva prata med Elias om det här, säger Örgrytes tillförordnade klubbchef Andreas Karlsson, grötmyndigt.

Jaha, och vad de skall de säga till honom? Att det var olämpligt av Elias att hedra sina framstående storebröder genom att klä sig i deras matchtröja, gå till Gamla Ullevi och se dem bli svenska mästare.

Örgryte ingen rival

Det gjorde du rätt i, Elias. Låt inte ÖIS sätta någon tvångströja på dig.

Det var olyckligt, menade klubbchefen Karlsson, att han hade dragit på sig en rivals tröja.

Rival?

Örgryte och Häcken är för det första inga rivaler.

Rivaler kallar man dem som på någorlunda lika villkor och på ungefär samma nivå tävlar om samma pokal.

Häcken är Sveriges bästa fotbollslag, Örgryte har ett grovt arbete att göra för att överhuvudtaget komma upp på säker mark i Superettan.

— Att han var där är inte olyckligt med tanke på att hans bröder spelar i Häcken och att det är en stor grej för honom. Men det är självklart att det rör upp känslor hos en del supportrar. För Elias är det olyckligt.

Inte alls. För mig är det självklart. 

Visa lite generositet

Om laget hade spelat i samma serie, därmed mötts under året och kämpat mot samma mål, kanske jag förstått reaktionen. Men både fotbollsledare och supporters bör väl ha lite vidare syn på fenomenet fotboll och med glädje  tillåta brodern till två av guldlagets främsta spelare att en stor och historisk dag som denna klä sig i brödernas klubbfärger.

— Vi vill inte att de skall få fira guldet på vår hemmaarena, sa Blåvitts tränare Mikael Stahre före matchen.

Till och med det hade jag kunnat unna dem. Kan inte konkurrentklubbar visa lite mera generositet mot ett lag som med så fin, genomtänkt och vinnande fotboll tar hem spelet om Lennart Johanssons pokal att de faktiskt ställer sig upp och hyllar laget. Jo, jag tyckte nog att jag såg och hörde att inte bara Häckens supportrar gjorde det.

— Det är väldigt många som är besvikna och inte tycker att det är schysst mot ÖIS, sa den tillförordnade klubbchefen Andreas Karlsson.

Det är väl i Herrans namn ingenting negativt mot ÖIS att hylla ett lag i en helt annan tävling som har gjort en fantastisk prestation. Och särskilt naturligt är det väl om det är sina egna bröder man lojalt gläds med.

Jag tycker att de officiella uttalanden från Örgryte är både dumma och småaktiga och, inte minst, väldigt ogenerösa och okänsliga gentemot den stolte lillebrodern Elias som fick se sina bröder vinna det svenska mästerskapet i fotboll och göra sin klubb historisk.

Lindahl och autografen

Det är just i sådana här situationer som ledare kan visa lite storhet och tona ner rivaliteten mellan supportrar. Och, som sagt, Örgryte och Häcken spelar ju inte ens i samma liga.

Jag minns från tidigare i år snarlika och lika korkade uttalanden från Djurgården när landslagsmålvakten Hedvig Lindahl efter att Djurgården förlorat med 3-0 mot Hammarby i Damallsvenskan signerade en tröja åt en Hammarbysupporter. 

— Det är jättefel. Vi måste bättra oss där, sa Djurgårdens sportchef Jean Balawo.

Djurgårdsmålvakten hade dessutom före matchen berömt Hammarby för deras förmåga att rekrytera storpublik till matchen. Det tyckte inte heller Balawo var bra gjort.

Om en Hammarbysupporter ber motståndarmålvakten signera hans tröja; är inte det en extra hedersbetygelse åt en motståndarspelare som ledare i Djurgården tacksamt borde ta emot.

Och vad är det för fel att peka på hur andra klubbar gör bättre saker? Det är väl bara bra. Så högt till tak borde väl ändå finnas också i fotbollsklubbar att man inte bara kräver lojalitet in i döden utan också visar lite storhet och generositet.

Jag tycker att både Elias Gustafson och Hedvig Lindahl är värda respekt i stället för bannor.

Skärp er, gubbar!