Tre riktigt platta fall

Hur bra är Allsvenskan? Eller hur usel?

Jag har alltid värjt mig för frågorna för jag är så ointresserad av svaret.

Jag har ett förhållande till den här fotbollstabellen som gränsar till riktig kärlek.

Och den är ju blind som bekant.

När läktarbilderna kommer till mig är jag ju inte ens i Sverige längre. Då är jag på utflykt någonstans där fotbollen svävar högre än religionen och utmanar politiken, där 80-åriga damer sitter på trottoarserveringarna och svär över målmissar och felaktiga laguttagningar.

Ofattbart - oförtjänt?

På de svenska läktarna håller Allsvenskan världsklass.

Hur många konstarter i Sverige får en så himlastormande respons på sina föreställningar?

Ingen.

Tjugo tusen i Malmö, nästan lika många i Göteborg, trettio på Tele2, fyrtio tusen på Friends. Det är närmast ofattbart. Jag höll på att skriva - oförtjänt.

Samlingen runt arenorna, trycket efter årskort, matcherna inlagda i agenden för hela säsongen, ingenting annat får komma i vägen. Det är samma tryck som köerna till Café Opera en gång i tiden. Allsvenskan har blivit mera än fotbollsunderhållning, Cafét var mycket mera än en krog.

”Folk går dit folk går” fick jag lära mig av ett gammalt PR-fenomen en gång i tiden. Det var också han som sa, apropå publicitet om slagsmål och fylla i idrottskontext, att ”all reklam är bra reklam.”

Men om vi lämnar evenemanget därhän och tittar på spelet; lite sämre än vad jag hade väntat mig.

Var är generalsuniformen?

Stockholmslagen - som ju alltid klassas som presumtiva topplag - har gjort var sin ofattbart, otillåtet dålig match.

AIK mot Norrköping, Hammarby mot AIK, Djurgården (va faen, Djurgården?) mot Halmstad (va, Halmstad?).

Tre riktigt platta fall

Djurgården har jag tippat som den störste utmanaren till Häcken om guldet i år. Jag ser inte det där riktigt självklara, tveklösa ”vi gör det vi vill, när vi vill” hos Djurgården i år. Jag ser bara att Magnus Eriksson, Allsvenskans kanske bäste spelare de senaste två åren, springer omkring och letar efter uniformen till den där mittfältsgeneralen vi alla vet att han kan och vill vara.

Skall vi räkna in Häckens förlust mot Kalmar till de där platta fallen?

Nja, det vet jag inte riktigt, för Kalmar kan nog ställa till med just sådana där överraskningar lite varstans i Sverige - även efter att Henrik Rydström flyttat till Malmö.

Men han lämnar ju alltid spår efter sig när han går.

Nu kan han spatsera omkring i vårvärmen på Malmös gator med ”ryggan” full av poäng.

Det har inte strålat, det har inte gnistrat, det har inte ”smullit” än, men där är någonting på gång som jag tror mig ha sett bli lite bättre för varje gång laget spelar. Det är ett modigt, svårt och lite riskabelt sätt att spela fotboll som Rydström vill implementera i Sveriges mesta mästarlag, det skall inte vara några enkla, raka linjer, det skall vara många stygn i den där tavlan innan den är färdig, det är så omständigt och noggrant att det nästan inte blir någon tid över till att ta sig fram till grytorna och laga till dagens mål.

En till som letar

Och kanske beror det mesta på att det också i Malmö springer omkring en av de senaste årens mest uppmärksammade mittfältseleganter och letar efter sig själv. Anders Christiansen, som jag tycker ibland får nästan oförtjänt mycket beröm, men som definitivt placerar sig på den översta hyllan dagar när allt fungerar, både i knopp och kropp, har inte hittat timingen i år, han trampar lite i otakt, slår dåliga passningar  och hörnor som man nästan aldrig ser och missar hårresande målchanser.

Om han får styr på rytmiken så finns det mycket mer att hämta. 

I väntan på det kan klubben glädjas åt en av årets bästa varningar i Allsvenskan - högerbacken Anton Tinnerholm som kommit tillbaka efter fem år i New York som en bättre fotbollspelare, med Rydströms tillåtelse att förvandla sig till både innerback, defensiv mittfältare och gammaldags högerinner när matchens rymt och spelets struktur så tillåter. Som när han högst aktivt bidrog till förspelet till Isaak Kiese Thelins segermål mot IFK Göteborg, detta eländiga Göteborg, på Nygamla Ullevi. 

Det var klasskillnad mellan Sveriges två mest meriterade allsvenska lag. 

Den dag MFF:s tekniska och finurliga passningsspel växlas in till den högsta fotbollsvalutan - mål - ja, då kan klubben vara tillbaka där den alltid anser att den hör hemma.

Göteborg är just idag det enda laget i Allsvenskan som saknar poäng, mål, tränare och sportchef. Det är bara fansen som troget fortsätter att kasta sina tomma glas. Hur länge orkar de?

PS:

• Efter några solklara (missade) straffar från domarteamen - efter bara tre omgångar - finns det all anledning att ännu en gång, också för anti-VAR-arna, ta sig en funderare på hur klokt det är att stå utan VAR. 
• Och är det verkligen det där gänget som skjuter knallskotten som stoppar matcherna som skall få bestämma det med hänvisning till att VAR-avbrotten förstör stämningen och känslan? Låter lite ologiskt för mig.
• Julen varar ända till påska och i Helsingborg hade man Granen kvar ända till dess men nu åkte den ut. Nästan utan ett barr på kroppen. Tränarna Mattias Lindström och Alvaro Santos fick göra sportchefen sällskap. Men den fläckfria styrelsen sitter kvar. Tre raka förluster i Superettan. Den gamla Mjölkkossan (HIF kallades så en gång) har gått i sin.
• Abba bjöd en gång på skön musik i Brighton, nu spelas där Premier Leagues kanske mest underhållande fotboll. Såg lagets segermatch mot Chelsea och blev bedårad. Som när jag första gången såg Östersund. Potter en gemensam nämnare här. Med Champions League inräknad den bästa fotboll jag sett i år.  Ingen fara för något Waterloo.