Det måste tänkas om, tänkas nytt, moderniseras när Janne, från en succéstart med lyckade kval till både VM 2018 och EM 2020, kvartsfinal (förlust 0-2 mot England i VM i Ryssland, åttondelen (förlust mot Ukraina) i EM, nu lämnar efter sig ett lag som letar efter en identitet och förutom missade kval till både VM 2022 och EM nästa år också ramlat ner i C-divisionen av National League och får en tuff uppgift med tanke på sämre seedning och svårare lottningar de närmaste åren.

Nu blev det en 2-0-seger i avslutningsmatchen, känslofyllt förstås, men med en gnagande besvikelse därunder.

Tappade greppet

Janne Andersson hamnade till slut i ett limbo mellan hans egna visioner om hur fotboll bör spelas och den utveckling som följde med individuellt skickligare spelare, men med mera individualistiska företräden, sämre lagkänsla och arbetskapacitet. 

Han tappade greppet, kunde inte förnya, misslyckades med att anpassa det nya spelarmaterialet till den ursvenska modell som bygger på starkt försvar, uppoffrande spelare, arbetshästar som banar väg för dem som är tänkta att spela de avgörande rollerna.

Hans starka inledning med en satsning på kollektivet gjorde landslaget svårslaget efter Erik Hamréns tid av naivitet och självöverskattning. Det var kämpar som Andreas Granqvist, Mikael Lustig, Sebastian Larsson, Marcus Berg, Albin Ekdahl med flera som gjorde det grovjobb som ett svenskt landslag behöver för att lyckas välta över ända också på papperet starkare nationer med vilka man inte kunnat mäta sig i teknik och snabbhet. 

Det är en klassisk, svensk modell, att anpassa spelet efter begränsade begåvningsresurser. De försök som då och då gjorts, att  dansa i takt med den avancerade fotbollskoreografins främsta företrädare har alltid misslyckats. 

Osäkrare försvar

Den landslagstrupp som Janne Andersson nu lämnar ifrån sig innehåller många flera fotbollsbegåvningar än den trupp som gick till kvartsfinal i den lyckade VM-turneringen 2018. Men Janne lyckades aldrig foga in dem i det strikt hållna lagspelet, vilket betydde sämre försvarsspel och därmed färre möjligheter till poänggivande attacker. Backlinjen har blivit en allt osäkrare enhet, konstanten Victor Nilsson-Lindelöf har får parjobba med än den ene, än den andre. Absolut inte bara Jannes fel. Spelare har slutat, varit avstängda, skadade eller, inte tillräckligt bra eller ovilliga att dra på sig landslagströjan. 

Med sämre försvarsspel på mittfältet har misstagen i backlinjen blivit betydligt mera ödesdigra än missarna i motståndarnas straffområden. Spelare från bra lag i starka ligor, som Alexander Isak och Dejan Kulusevski till exempel, har inte kunnat utnyttja sin fulla potential. Anderssons försök att göra mittfältare som Mattias Svanberg, Jens Cajuste, Samuel Gustafsson med flera till fullödiga stabilisatorer har inte lyckats. 

Men som Cajuste spelade igår är han en spännande dirigent i framtiden. För många har fått göra jobb de inte passar för, forwards har fått lägga alldeles för mycket tid och kraft på uppgifter som andra skall sköta. Deras udd har trubbats, målen uteblivit.

48 lag - men inte lättare

Ett gigantisk arbete ligger framför den nye förbundskaptenen. Han måste hitta mixen mellan jobbare och lirare, få tillbaka kraften och stabiliteten, lagarbetet, fysiken. Nu lämnar ytterligare en av de stabila (men skadebenägna), Albin Ekdahl. Jag ser inte hans naturlige efterträdare. Hade kanske trott att Janne skulle tänkt lite nytt i de avslutande och betydelselösa matcherna men 0-3-matchen i Azerbajdzjan blev bara en plågsam bild av ett landslag som tappat fart och kraft och position ute i Europa. 

Det är nu förbundsbasen Fredrik Reinfeldt, nya generalsekreteraren Andrea Möllerberg som tillsammans med (hoppas jag) landslagschefen Stefan Pettersson skall skaka fram Anderssons efterträdare. 

Man kan väl hoppas att de satt samman en konsultgrupp av genuint fotbollskunniga som hjälper dem att forma den kravbild som kan vara viktigare än själva personvalet. 

Det gäller nu att sikta in sig på VM 2026 i Nordamerika. Där kommer 48 lag att delta, en vanvettig ökning kan tyckas från de 32 lag som spelade i Qatar. Men så mycket lättare för Sverige blir det inte. Europa får bara ytterligare tre platser, från 13 till 16 lag, och med tanke på Sveriges nuvarande ranking blir uppgiften snarare svårare de närmaste åren.

Ljungberg kan vara mannen

Många namn har figurerat i spekulationerna som tänkbar ny förbundskapten. En som inte nämnts, men som har ett gediget fotbollskunnande och en vidare utblick och med internationella erfarenheter både som spelare, ledare och TV-analytiker, dyker plötsligt upp i mitt huvud: Fredrik Ljungberg. 

En stor spelare, en klok person. Jag hörde hans analys efter fiaskot i Baku och det var alldeles uppenbart att han vet vad som brustit och vad som behöver göras, vilka luckor som måste tätas för att skutan inte skall sjunka ännu djupare. Han har nu också tillägnat sig erfarenheter av att synas och höras och hantera TV-mediet. Det kan också vara en tillgång. Jag inbillar mig också att han har ett närmare förhållande till den unga generationen som skall ta över, den som 60+-årige Andersson på något underligt vis tappade bort under den sista halvan av sin kaptenstid.

Men, det är också på sin plats med ett tack till Janne. Jag har alltid gillat honom. Han kom med rätt idéer i rätt tid och med rätt spelare att hantera. Men han fick vara kvar två år för länge. Han tog Sverige till två mästerskap - det är det inte så många av hans företrädare som lyckats med. Han har varit rak, ärlig och känslosam, lojal mot sina spelare. Han har till och med sjungit i ett populärt TV 4-program där han också tvingades ta av sig masken. Vi kräver inte sådana extravaganser av hans efterträdare. Bara ett bättre landslag.