Till råga på allt; Svenska Fotbollsförbundet har ägnat sig åt storstädning och personalomsättning och håller fortfarande på med att leta efter en ny förbundskapten sedan Janne Andersson befriats (och köpts ut för miljoner) ett halvår innan hans kontrakt gick ut. Och inte vet jag hur mycket man nu funderar på om också damerna behöver en ny ledning. Trots VM-medaljen ser det illa ut där också. 

Klantigt hanterat

Janne Andersson borde nog slutat efter det missade kvalet till VM i Qatar. Och i varje fall borde rekryteringsprocessen gällande efterträdaren ha satts igång när också EM-kvalet misslyckades och Nations League blev ett fiasko. Ersättaren skulle varit på plats nu.  Ja, kanske redan till de avslutande och betydelselösa matcherna, kunnat vara med vid några samlingar och fått en mjukstart in till sitt viktiga jobb. 

Jag hade inga höga förväntningar på Fredrik Reinfeldt. Han har inte stärkt sina aktier som ordförande, jag är högst osäker på om han har det brinnande intresset och den tiden som krävs för att (i stort sett på heltid) leda Sveriges största idrottsförbund. Nu skall tydligen U21-kaptenen Daniel Bäckström gå in som någon sorts övergångslösning och leda landslagets vårturné.

Det handlar visserligen inte om spelare som - möjligen med några undantag - blir aktuella för A-landslagsspel till våren och sommaren - men att inte ha en förbundskapten klar när Janne slutade vittnar om en ledning för svensk fotboll som ser allt annat än förtroendegivande ut just nu. Nu har Kim Källström anställts som Fotbollschef. 

Märklig titel egentligen. Vad annat kan man vara i ett Fotbollförbund? Här finns nog i alla fall rätt mycket kunskap som det här förbundet behöver. Och så skall man tydligen ha en Teknisk direktör också. Om det kommer att förbättra tekniken hos spelarna återstår att se.

En falsk ranking

Kanske borde också den hittills så duktige damkaptenen Peter Gerhardssons framtid diskuteras och ifrågasättas. Det verkar ju som att samma sjuka drabbat de båda landslagen; svårigheten att skiljas från vissa spelare som länge varit givna, oviljan att börja förnya i tid. Damlandslaget missar OS för första gången på 30 år och en svit på 23 raka mästerskap är bruten. I två matcher mot världsmästarna

Spanien visades med all önskvärd tydlighet hur Sverige har halkat efter. Att det var ettan på Fifas världsranking som mötte de regerande världsmästarna var svårt att se. Om inte annat visade matcherna hur mycket den där rankingen är värd, hur falsk den den är, att den inte på något sätt visar den verkliga statusen. 

Nu mötte Sverige ett spanskt lag som inte hade något att spela för – som klara gruppsegrare i Nations League - som lite lättsinnigt lät sig överrumplas av Sveriges offensiv - som vi inte sett röken av på länge, inte ens i VM - innan man bytte in lite vassare kort och visade hur långt de allra bästa damlandslagen kommit i utvecklingen. Svenskorna totalt söndermosade av ett landslag som i teknisk utveckling, kvickhet och passningsspel ligger hästlängder före.

 Att se det spanska landslaget, som de uppträdde i den andra halvleken var en njutning på en nivå som fick oss -  som ser ett långt större underhållningsvärde i herrfotbollen - att verkligen tänka nytt. Det här var bara riktigt bra fotboll.

Svårt att skiljas

Det har nästan alltid varit så att förbundskaptener har svårt att skiljas från sina favoriter, de som burit laget under ett decennium, och det i en tid när den tekniska utvecklingen går fort. Caroline Seger hyllas välförtjänt för sina enastående och långa karriär i landslaget men tilltron till hennes egenskaper har också skapat en falsk trygghet. Varken hon eller Kosovare Asllani är lika betydande för laget nu som förr. 

Unga talanger har presenterats men inskolningen har inte skett, förnyelsen uteblivit och nu är det en svår resa som börjar. Precis som för herrarna blir det omstart. Den smidiga generationsväxlingen har missats. 

Visst, de bästa för dagen skall spela, ett landslag är en stundens, dagens produkt, det finns ofta inte tid för chansningar, det går inte som i klubblagen (om det ens går där längre med tanke på den stora omsättningen av spelare) att bygga över tid. 

Källström får det jobbigt

Jag ser gråtmilda fotbollsskribenter som beklagar att Caroline Seger inte fick hoppa in några minuter i sin sista landskamp men det finns inte plats för nostalgi. Jag hade hellre sett att Häckens jättetalang, Rosa Kafaji, fått mera speltid. 

Det är inte dåtiden som skall premieras när ett landslag skall förnyas, det är framtiden som skall bejakas.

Kul ändå att se Stina Blackstenius på en nivå som man hoppats hon befunnit sig på lite oftare, särskilt i samarbetet med den företagsamma Johanna Rytting-Kaneryd. Men det är mittfältsdirigenter som måste uppfinnas och nu också, vilket känns ännu mera oroväckande, ett försvarsspel som måste repareras.

Han får mycket att stå i, Källström, när han nu skall greppa över allt. I ett förbund med nybörjare i den högsta ledningen, ett par landslag i omstart. Generalsekreterare, fotbollschef, teknisk direktör - kockarna är många. Kan de nu bara reda soppan så att vi får lite bättre smak i munnen?