Runt årsskiftet kunde jag först tillbakalutat följa ett fantastiskt spelande och tappert krigande juniorlandslag. En tidig januarimorgon hade jag gått från att lugnt och tillbakalutat följa laget till att bitandes på mina naglar tillbedja en gud, jag egentligen inte tror på.

Sverige leder utvecklingen

Jag bad om ett mål och fick också det när en djurgårdsspelare skickade svensk ishockeyutbildning ett välförtjänt diplom.

Sverige hade med en unik utbildningsmodell infört ett nytt och modigt sätt att spela spelet ishockey och nu kom examenspresenten i form av ett guld i junior-VM.

Mica Zibanejads mål i over time blev vattenstämpeln som bekräftade att en fartfylld ishockey, där pucken vårdas ömt och där kreativitet premieras, även är en vinnande hockey.

Visst kan de saknas, men...

Hockeyn genomgår ett paradigmskifte, som sportens korta historia aldrig sett maken till tidigare och Sverige är en ledande kraft i detta skifte.

Visst är Daniel Alfredsson fortfarande bra och visst kan jag längta efter Mats Sundin och nog tusan hade Peter Forsberg fortfarande varit fantastisk om hans kropp tillåtit honom en fortsatt karriär. Trots detta saknar jag inte de två sistnämnda herrarna och Daniel Alfredsson för en relativt anonym tillvaro i Tre Kronor, trots att han är lagkapten.

Det är de unga spelarna som representerar och bäst kan hantera dagens enormt snabba spel. De har vuxit upp i en hockeymiljö utan hakningar och fasthållningar. Dessutom har de blivit erbjudna ett batteri av mycket väl sammansatta träningsprogram under deras ungdoms- och juniorår.

Fart och tryck hela, hela tiden

De är byggda för den unika svenska ishockeyn som bygger på puckinnehav, fart och tryck in på motståndarmålet. En hockey som publik och spelare älskar och en hockey som utvecklar spelarna genom de utmaningar de ständigt ställs inför i sin jakt på kreativa lösningar.

Min egen karriär var en relativt blek sådan och dess låga flämtade till i mitten på 90-talet, bara för att kort därefter dö ut. Den hockey som jag spelade och var en produkt av var definitivt inte publikfriande likt dagens. Det var burskyddens och icingarnas tid. Mittzon fanns till enkom för att stängas och 1-3-1 systemet skördade framgångar genom att vara brutalt starkt defensivt.

Jag kan nästintill känna avundsjuka gentemot de spelare som idag får möjligheten att utvecklas genom att spela ny svensk hockey. Jag tycker att vi ska sluta tala om ”modern” hockey och istället benämna den svensk hockey. För det är just Sverige som varit banbrytande i det paradigmskifte som inom två, tre år kommer att ha slagit igenom fullt ut.

Om stilpoäng hade utdelats

Hockey-VM 2012 har också visat att Sverige är unikt och att vi är ledande i utvecklingen. Det finns inga garantier inom elitidrotten, men hade stilpoäng avgjort så hade Sverige definitivt redan kvalificerat sig för finalen.

Nu är hockey inte ett spel som avgörs i det estetiskt vackra. Ishockey är ett spel med dimensioner. Dimensioner som bara de som varit i sporten känner och som är svåra att beskriva. Matchen mot Italien innehöll egentligen bara en dimension och det var själva spelet.

Sverige var alltför överlägset, såväl som lag som individuellt, för att något skulle kunna ändra utgången av matchen.

Tack, filmande ryssar

Skruvar vi dock tillbaka tiden ett dygn så finner vi ett spektakel i Globen som innehöll så mycket mer än bara ett spel på is, med klubbor och puck, domare och två lag.

Vi finner ett mångdimensionellt krig med flera slag som bedrevs på flera olika fronter. Ett krig Sverige förlorade.

I ett känslosvall tappade de svenska spelarna och deras lagledning konceptet och filmande ryssar retade gallfeber på svenska NHL-proffs. Jag menar fast och sant att Sveriges sammanlagda ishockeykompetens vida översteg Rysslands.

Nu går vi för guldmedaljer!

Men ryssarna hade en strategi och en plan. Detta fällde avgörandet och skickade skamfilade svenska självförtroenden in i duschen.

Jag tror att vi ska tacka Ryssland för detta. Det var precis den väckarklocka det svenska laget behövde. Nu kan man lära av läxan och förlustens bitterhet är en smak varken spelare eller ledare åter vill känna.

Därför tror jag att Sverige kommer att kunna fira dubbla VM-guld när säsongen 2011-2012 summeras. Sverige har de bäst utbildade spelarna i världen och inget annat land kan mäta sig rent fysiskt. Nu har Tre Kronor dessutom insett att spelet består av flera dimensioner och denna insikt kommer leda till guld.