Det kom att handla om allergimedicinen Zyrtec-D och substansen pseudoefedrin som droppade ner som ovälkommen smolk i den gigantiska svenska glädjebägaren.

Nicklas Bäckström, pollenallergiker sedan många år, avstängd, förklarad dopad strax före den olympiska finalen. En skräckupplevelse, förstås, en skandal.

Det är illa nog.

En skamfläck

Det är en skamfläck omöjlig att tvätta bort. Vad som än föregått det obehagliga testresultatet.

Det kan handla om otur, om klantig hantering, läkares tillkortakommande. Vi vet inte ännu. Det är ju inte alldeles otänkbart att Bäckström känt sig hängig och tagit en tablett extra och hamnat klart över den tillåtna dosen.

Men landslagsledningen med Tommy Boustedt i spetsen spelade upp ett fullkomligt makalöst, konspiratoriskt drama i TV3-studion. Där var de (eller han, Boustedt) duktigt ute och cyklade.

Att det skulle vara politiskt. Att IOK medvetet hanterade ärendet så att man skulle få uppmärksamhet. Att IOK är amatörer, ishockeyförbundet (det internationella) proffs i de här sammanhangen. Det var inte måtta på Bousteds undanflykter och beskyllningar. Han framförde t o m tesen att NHL tar så illa vid sig av detta, att de kan komma att avstå spela i OS i framtiden och istället ordna en egen landslagsturnering under motsvarande tid.

Herrejösses.

OS klara sig utan NHL

Vad är det för politik han talar om? Vad skulle IOK tjäna på ett nytt dopingfall?

För det första; IOK och Wada är nog betydligt mera kompetenta att hantera otillåtna medel än vad Internationella Ishockeyförbundet och NHL någonsin varit. Det är definitivt inte på den nordamerikanska kontinenten vi hittar dopningens främsta bekämpare genom åren. Tvärtom, här har mörkast och myglats och här har funnits en beklämmande drogliberalism genom åren,

För det andra; om NHL skulle dra sig ur det olympiska samarbetet; skulle vi bryta ihop? Jag har följt de olympiska ishockeyturneringarna sedan NHL började skicka jumbojets med överbetalda spelare till OS (start i Nagano 1998) och har varje gång fått högt ställda förväntningar förvandlade till besvikelser. Så fantastiskt, konungslig ishockeyunderhållning som de mediala hovnigningarna indikerat har vi inte fått se.

De olympiska spelen klarar sig bra utan NHL.

Ingen som helst självrannsakan

Men mitt viktigaste observandum; vad hade Boustedt och alla andra sagt om det inträffade gällt en rysk eller finsk ishockeyspelare? Hur hade vi reagerat?

Förmodligen som vanligt: tänk att de alltid förnekar, tänk att de alltid skyller på medicin eller hälsokostpreparat eller att provet manipulerats.

Vi svenskar brukar vara de snabbaste att komma med beskyllningar och utfärda domar. Kvicka att skrika "fuskare". Innan vi riktigt vet.

Nu är det, i Tommy Boustedts lilla värld, fel på alla andra. Amatörerna i IOK allra mest.

Det fanns inte ett uns av självrannsakan. Det var beklämmande att höra en högt ansvarig svensk idrottsledare förklara bort antingen ett solklart dopingfall eller ett klantigt beteende med att skylla på alla andra.

Höga gränser, ändå fel

Gränsvärdena är högt satta, just för att de som behöver medicin skall kunna ta den. Bäckström låg klart över gränsvärdet. Hur har det gått till? Vem bär ansvaret för det?

Det som skedde skulle aldrig behövt ske. Antingen har spelaren överdoserat - säkert av medicinska skäl, knappast för att höja sin prestationsnivå - eller läkaren misskött sin uppgift.

Ansvaret måste hur som helst utkrävas inom Svenska Ishockeyförbundet.

Klart är att Sverige istället för att resa hem i triumf med tidernas bästa vintertrupp nu kom hem i SOK:s plan med svansen mellan benen, snuvad på de stora välkomstkänslorna.

Det blev till slut attji i Sotji.

Tommy Boustedt kommer kanske lite efter, trampande på sin uppblåsta ballongcykel.