Malmö FF var allas favorit, klubbens egen analys slutar i att laget är bra nog för guld i höst och ett framgångsrikt kval till Champions League. Ingen trupp i Allsvenskan är bredare och bättre än MFF:s har jag fått höra, både utifrån och ”inomskärs”.

Och det kanske mest bedrägliga av allt; efter en ny förlust, 1-2 mot IFK Göteborg på hemmaplan, framhärdade likväl tränaren Magnus Pehrsson att ”vi har ett lag och ett spel som kan ta SM-guld.”

Självbildsanalysen görs just inte djupare än så.

Grus i maskineriet

Efter åtta spelade allsvenska matcher har den allsvenska storfavoriten gjort tio mål och släppt in tretton på åtta matcher. Blott tre segrar. Mot lagen som i skrivande stund är placerade på tionde (Djurgården), tolfte (BP) och trettonde (Elfsborg) plats.

Det ligger sju lag före, det är åtta poäng upp till serieledande Hammarby (med en match mindre spelad).

Om guldet ännu inte malts ner till sand så är det i alla fall inte mera än grus kvar. Och det stör maskineriet.

Jag har från allra första början värjt mig mot påståendet att MFF 2018 skulle ha den bredaste och bästa truppen och därmed äga förutsättningen för ett nytt guld.

Inte tillräckligt bra

Mer än en fjärdedel av Allsvenskan är spelad - Malmö FF vinner inte guldet i år. Ty även om det statistiskt lätt går att räkna ut hur ekvationen skall gå ihop för att MFF skall hamn överst i tabellen, så stupar det på det vanligaste och helt logiska skälet att spelarna (och möjligen inte tränaren heller) är tillräckligt bra.

MFF är ensam i Sverige om De två stjärnorna (tjugo guld) och är 2000-talets klart bästa lag i Sverige. Guld 2004, 2010, 2013, 2014, 2016, 2017.

Framgångsrika kvalmatcher och gruppspel mot Europas stjärnlag under 2014 och 2015 gjorde klubben till den överlägset rikaste i svensk idrott genom alla tider. Snudd på en halv miljard.

Möjligen bedövad av detta faktum men också med en logisk tilltro till pengarnas makt i fotbollen, trodde vi oss ana en svensk utmanare i europeisk toppfotboll mera varaktigt. 

För hur skall svensk fotboll annars kunna ta språnget, hur är ett lyft mot i varje fall hygglig europeisk mellannivå möjlig utan ekonomiska muskler, byggda med hjälp av den ”pengadoping” som Champions League erbjuder.

MFF skulle rusa ifrån, skaffa sig ett ointagligt försprång, kunna konkurrera på spelarmarknaden, dra till sig ännu mera finansiärer; framgångsspiralen såg inget slut.

Ett mer än svagt Champions League-kval i fjol, en rent bedrövlig start på det allsvenska 2018.

För dåliga värvningar

Det är klubbens egen självbildsanalys som kanske förvånar mest. Att man talar om sitt lag som vore det av samma klass som de senaste åren.

Jo Inge Berget, Anders Christiansen, Anton Tinnerholm, Erdal Rakip var fyra betydande guldspelare som försvann.

Ersättarna är bleka kopior eller inga kopior alls.

Sportchefen Daniel Andersson har hyllats (och aldrig kritiserats) av klubbens hovreportrar för sina spelarköp. Just nu pågår rättegången mot Kingsley Sarfo, åtalad för våldtäkt i två fall mot minderårig. Sarfo var ett problembarn redan i Sirius men ingenting nådde märkligt nog MFF:s öron innan man slängde tio miljoner i sjön på en spelare som aldrig mera kommer att ta på sig den ljusblå tröjan.

 Och alldeles oavsett det hade han aldrig lyft laget om han spelat. Bonke Innocent kom från Norge med superlativer i släptåg men har bott på en bänk på Malmö stadion för blivande A-lagare sedan han kom hit.

Erik Larsson kan inte alls fylla tomrummet efter Tinnerholm, Fouad Bachirou (från Östersund) är en Potter-skolad finlirare men föga hotfull. Han oroar aldrig motståndarmålet. Sören Rieks och Arnor Traustason har hittills inte visat att de passar väl in i MFF.

Saknar kreativitet

Klubben skaffade sig en plattform att växa ifrån men det som nu (inte) händer ger också en fingervisning om att inte ens ökad guldhalt och hundratals miljoner räcker för att växa ur ett trångt, svenskt mode och nå de stora vidderna. Det tycker jag känns lite dystert.

Det sägs vara för mycket taktik och teori runt laget (jag har länge undrat över Jens Fällströms roll i sammanhanget, han sitter och tittar i en dator hela matcherna) men likväl; bara Brommapojkarna har släppt in fler mål.

Det kreativa spelet är nästan obefintligt. Carlos Strandberg har visserligen gjort några mål på sistone men både han och Jeremejeff saknar teknisk funktionalitet. Strandberg spåddes en lysande framtid men har inte utvecklats alls. 

Killen är bara 22 år och är i sin sjunde (7) klubb. Det säger någonting. En tydlig kreatör finns i laget, blott 19-årige Mattias Svanberg. Han har stora delar av säsongen befunnit sig 40-50 meter från motståndarmålet.

Det och lite annat - alla meningslösa, torftiga inlägg bland annat - får mig att tvivla också på tränaren Magnus Pehrssons förmåga att få det här laget att sväva en bit ovanför den svenska ankdammen.

Fotnot: efter att texten skrevs har Malmö FF förlorat i Cupfinalen mo Djurgården som vann med 3-0. Det innebär att kritiken ökar i styrka i Skåne.