(Salt Lake City 11 september 2001)

Wells Fargo Center är en trekantig skyskrapa av det mindre slaget, tusentals glasrutor reflekterar en intensiv sol, jag ser den bara ett hundratal meter bort från mitt rumsfönster på Mariott Hotel i Salt Lake Citys downtown. Också en liten skyskrapa, endast femton våningar hög, väcker denna dag skräckkänslan i mig, inte minst eftersom i detta hus, på den översta våningen, huserar Salt Lake Citys olympiska kommitté. Vi satt däruppe dagen innan attacken och talade, märkligt nog, om säkerheten. Vi förvånades över att inga uniformerade vakter stod posterade utanför huset, men Salt Lake City är en lugn och timid stad som mormonerna välsignar och där den grova kriminaliteten är låg.

Nu är huset i total chock. Ett hus som inrymmer en vital del av den världsomfattande olympiska rörelsen, just nu på högtryck inför de vinterspel som invigs den åttonde februari nästa år, är en hotad byggnad.

De olympiska spelen har alltsedan attentatet mot palestinierna i München 1972 rustat för säkerhet att stå emot terrorattacker. Inget evenemang på jordklotet tilldrar sig så stort, samlat mediaintresse som ett olympiskt spel. Där gömmer sig en del av faran. Här förbereds nästa olympiska spel i USA och därför slog skräcken ner som en förlamande kramp i det olympiska högkvarteret i Salt Lake City.

Vi var fyra svenska journalister som strax efter klockan nio på morgonen tog oss innanför svängdörrarna till Wells Fargo Center sekunderna innan dörrarna låstes och spärrades och en vakt  förklarade att OS-högkvarteret var stängt. Men presschefen Bruce Dworsack kom, grå av förtvivlan, ner och mötte oss och tog med oss i hissen upp till sitt kontor samtidigt som en annan säkerhetsvakt röt: ”Evakuera  hela huset omedelbart!”

Dworsack tryckte likväl upp hissen, vi fick komma in på plan femton där SLOC (Salt Lake City Olympic Kommitté) huserar och där ett meddelande just anlänt per telefax från stadens OS-president Mitt Romney - han som fick ta över efter mutskandalen 1998 - och hans närmaste man, med meddelandet att allt var väl. De råkar nämligen befinna sig i - av alla ställen denna dag - New York och Washington - för att var och en på sitt håll annonsera den olympiska eldens väg genom USA fram till OS-invigningen. Det blev i ögonblicket en närmast makaber upplysning. En eld för fred skall så småningom brinna och forslas över hela USA men glöden, entusiasmen falnade till noll på bara några ödesdigra minuter när tv-bilderna förmedlade det ofattbara.

Bruce Dworsack tog de sista kontorsflickorna och oss med sig och lämnade OS-högkvarteret med orden: ”My most terrible day.” Han hoppades kunna återvända på onsdagen men ingen visste något.

I hotellobbyn satt bara tysta människor framför tv-apparaterna. Normalt stålsatta, självsäkra, rutinerade programledare i de stora amerikanska tv-kanalerna hördes svikta i rösten och sucka av obegriplig fruktan och uppgivenhet över det skedda. När president George W Bush talade till folket var tystnaden för några minuter otäckt påtaglig.

Salt Lake Citys innerstad är stora byggnader och lite folk. Den ger också normalt ett lite ödsligt intryck både dag och kväll. Nu var den bara en stilla, sörjande och förlamad stad. Glädjen och entusiasmen över att under det närmaste halvåret få vara en stad i världens centrum, hade förbytts i nedstämd sorg.

Alla frågor vi hade tänkt ställa om arenor, biljetter, vädret - som hade nämnts som den stora risken för spelen; det kan slå om från bitande kallt till försommarvärme på bara några timmar - kändes plötsligt bara meningslösa.

Säkerheten behöver vi inte längre fråga om. Mitt Romney slipper  sätta sig i det där mötet för att be om extrapengar till sitt ”försvar”. Washington och Bush tar över. Hur än de närmaste månaderna utvecklas och även om spelen kommer att genomföras, så blir ingenting som det var tänkt. Under OS kommer vänner och fiender att finnas på samma plats och hela säkerhetsapparaten att förvandlas från diskret och lågmäld, som aviserats, till påträngande militärisk med flygförbud och högsta beredskap.

Den svenska olympiska ledningen, med IOK-ledamoten Gunilla Lindberg och SOK-ordföranden Stefan Lindeberg i spetsen, finns just nu i Salt Lake City. På tisdagskvällen skulle de välkomnat samtliga vintertruppens förbundskaptener och besöka alla olympiska arenor. Men här råder flygförbud. Man behöver bara se in i deras ansikte för att förstå att olympisk medaljjakt inte är det som finns i deras tankar just nu.

Och jag kom att tänka på den trevliga flickan och hennes föräldrar som jag samtalade med på Svågertorps station innan jag åkte hemifrån. Hon skulle tillbaka till sitt hem på Manhattan och vi talade om hur rent och fritt från våld Manhattan blivit.

”Man är aldrig rädd i New York längre”, sa hon.