En envist uthållig coronapandemi och ett allt uslare TV-utbud har gett Allsvenskan en chans att förgylla min tillvaro ännu ett år.. 

Visst imponerades jag av Djurgårdens fantastiska vårsäsong. Några av lagets matcherna då är de bästa ett lag visat upp i år. Jag var bergsäker på att det var det kommande guldlaget jag såg, ett tag trodde jag definitivt på AIK, vid några tillfällen till och med på Hammarby och vid några tillfällen trodde jag att Norrköping skulle studsa högt  och låta mest under Maestro Norlings dirigentpulpet.

Lustfyllda sekvenser

Nåja, Djurgården hängde ju med in i det sista men det var inte förrän Varbergs listige och frispråkige tränare Joakim Persson tog av sig sin överrock och hängde den på Magnus Eriksson som energitillförseln ströps till laget med seriens mest livfulla och resoluta spel. Var det så enkelt? Att ingen hade tänkt på det förut. Att det räckte att plocka bort Eriksson. Varberg med Joakim Persson tillhör de angenäma överraskningarna i årets allsvenska. 

För trots guldstrid in i sista omgången och ett drama kring kvalstrecket, så är det faktiskt däremellan som det riktigt, äkta och fina utspelat sig. När jag överraskats av kreativitet, ambitioner, nytänkande och äkta samhandling i fotbollstänkandet så har lagen haft namn som Kalmar FF, Varbergs Bois, Sirius, Mjällby, Häcken. Ja, Halmstad och Degerfors, de som nu samlar ihop det sista av årets krafter för att undgå kvalplatsen, har också då och då bjudit på lustfyllda sekvenser och, Mjällby och Halmstad dessutom med imponerande försvarsspel.

Köttiga kycklingar

Laget som uppmärksammats mest för sitt konsekvent modiga passningsspel och sin lojalitet mot tränarens smått revolutionerande metoder är förstås Kalmar FF. Det är oerhört imponerande det klubbens gamle spelarikon, Henrik Rydström, gjort på så kort tid. Lite riskminimering blir nog nödvändig när nästa steg skall tas, några rakare genvägar till målet måste han finna ut, tio mål till måste produceras utan att det straffar sig om Kalmar skall ta klivet upp till ådern där guldet vaskas. Oliver Berg har varit en av seriens nyttigaste spelare men att det fanns så mycket kött på benen hos kycklingarna från Guldfågelns farm har nog överraskat hela Fotbolls-Sverige.

Malmö FF, guldtippat av de flesta, har haft ett digert program med spel i Champions League och en allsvenska med ovanligt många tuffa motståndare också långt ner i tabellen, har drömläget att ta guld igen. Klart det imponerar även om kvalitetsbarometern hoppat upp och ner, de allsvenska toppmatcherna inte varit alltför glänsande, dipparna minst lika många, så är det ändå aggressiviteten, uthålligheten, individuella spetskompetenser som lyft laget till guldläge igen. 

Det blir anledning att återkomma till Malmö efter den allsvenska slutomgången på lördag.

Stahren och koltrasten

Ibland bor det stora i det lilla. Jag blir glad av att se sådana spelare som Oliver Berg i Kalmar, Jacob Bergström i Mjällby (vars intervjusvar också hör till årets höjdpunkter), Per Frick i Elfsborg, Patrik. Wålemark i Häcken, försvarsgeneralen Anders Johansson i Halmstad. De är ovärderliga, alla dessa lojala kämpar och talanger som tänker på laget i första hand till skillnad från alla dessa snabbköpsimporter som spelar mest för sig själva och för möjligheten att ge agenten ett tillgängligt långt, förföriskt videoklipp att visa upp inför nästa försäljning.

En och annan krydda måste till men man bakar inte en lussebulle med bara russin.

Min koncentrerade minnesbild av Allsvenskan 2022:  ovanligt många sevärda matcher också bland de icke medaljaktuella. Mjällby har gjort formidabla insatser, Varberg är en annan sensation, Sirius spelar briljant fotboll emellanåt och Henrik Rydström i Kalmar måste kunna få ta åt sig lite av det berömmet också. Han nämns ibland som en tänkbar ersättare till Janne Andersson i sinom tid. Som personlighet, definitivt. Men jag inbillar mig att den avancerade fotboll han implementerat i Kalmar kräver daglig drill, möjlig att vidmakthålla endast i ett klubblag.

Jag gläds faktiskt också lite extra med Mikael Stahre i IFK Göteborg som det nästan gjorde ont att se när han vecka ut och vecka in stod och försökte parera frågorna om lagets tillkortakommanden utan att säga det strängt förbjudna. Till sist fick han fason på spelet och fart på några veteraner och kunde till slut kvittra som en koltrast som gjort sig hemmastadd och vägrar flytta.