Vi kommer ju inte ifrån Pia Sundhage när vi pratar svensk damfotboll. Hon är sportens kanske allra viktigaste pionjär och en odödlig ikon för en mansdominerad sport som öppnade dörrarna också för kvinnor.

Det var en efterlängtad och välbehövlig revolution, en stor möjlighet för en massa tjejer som kanske inte passade in i alla normer och hade svårt att hitta en sport som passade dem. 

Det är kanske damfotbollens allra största betydelse att den öppnade en port in till idrottens gemenskap för tjejer som inte tyckte sig passa in i i alla de de förutbestämda och förstelnade roller som förväntades spelas av tjejer.

Publiken sviker i vardagen

Pia slog in den avgörande bollen som gav Sverige den hittills enda mästerskapstiteln vid EM 1984. Hon blev Sveriges (och en av världens) första professionella spelare med ett år i italienska Lazio. Men mest har hon gjort avtryck i sitt ledarskap med två olympiska guld som ledare för USA:s landslag (2008 och 2012) och som ledare för de svenska damerna har hon vunnit ett OS-silver och ett EM-brons.

Det var förstås en speciell känsla för Pia att nu komma tillbaka till den svenska nationalarenan med sitt Brasilien där hon verkat i tre år och har kontrakt över OS 2024. 

Som den portalfigur hon blivit väger hennes ord förstås tungt. Det var mycket tal om publikrekord redan före matchen och det var Pias mening att den stora tillströmningen var ett erkännande till damfotbollen.

Mot det kan man förstås säga; vore det inte det verkliga erkännandet för damfotbollen om publiken strömmade till i tusentals till de allsvenska matcherna, sjöng, dansade , rullade ut kreativa banderoller och reste med sina lag över Sverige.

Sanningen är dessvärre en helt annan; damfotbollen i Sverige spelar samma roll som många andra sporter som får leva upp och bli uppmärksammade vid olympiska spel och stora mästerskap. 

Fotbollsdamerna får sin uppskattning i samband med segerfesterna när en och annan landskamp kan blåsas upp till en falsk kuliss. Som i Stockholm på tisdagskvällen när Brasilien slogs tillbaka med 3-1 efter en andra halvleken som visade vilken kreativitet det finns i det här landslaget och vilka offensiva möjligheter Peter Gerhardsson har att bolla med inför det kommande mästerskapet. 

Ingen enkel förklaring

Men det är farligt att lyssna på Pia och förblindas att tro att rekordsiffran på Friends är ett mått på det verkliga intresset i Sverige.

2019 hade fem lag i damallsvenskan ett publiksnitt på över tusen åskådare (dåligt också det), i år är det hittills bara Hammarby och Häcken som övertrumfar den siffran. En klubb med så hög svansföring som FC Rosengård i Malmö når inte upp till den siffran och klubbar som AIK och Djurgården får ibland nöja sig med några hundra på läktarna.

Det är svensk damfotbolls allra största bekymmer och många klubbledare gnuggar sina geniknölar för att komma på svaret på frågan varför publiken bara intresserar sig för de stora festerna men inte för vardagen.

Det finns nog tyvärr ingen enklare förklaring än att folk väljer sina nöjesupplevelser efter känslor och intressen och att damfotbollen i sin vardagskostym och på klubbnivå inte är tillräckligt attraktiv.

Det är först när alla de utländska stjärnorna samlas under blågul fana som tjejerna får den uppskattning de förtjänar. Mästerskapen höjer statusen och Sverige har just nu flera utländska spelare av hög kvalitet än någonsin tidigare.

Det här är en situation som många andra sporter upplever. Det är bara den svenska herrfotbollen som, trots samma urvattning av den allsvenska kvaliteten som damerna nu upplever, lyckas hålla det enorma intresset uppe med publika fester på löpande band, en närmast ofattbar lojalitet på sina håll, stora skaror som medföljer till bortamatcherna och en kreativitet i fans-arrangemang och tifon som vi aldrig tidigare sett maken till.

Gerhardssons succé

Det är synd om tjejerna men härligt förstås att de allra bästa i alla fall får uppleva de här stora festen och dessutom med ett nytt avtal med Svenska Fotbollförbundet också garanteras en rejäl slant (drygt 500 000 kronor per spelare) om laget lyckas ta sig till EM-finalen senare i sommar.

Peter Gerhardsson har efter några succéår med Häckens herrlag utvecklats till en framgångsrik och mycket populär landslagledare sedan han tog över - efter just Pia Sundhage - 2017.

En känslofylld, öppen och prestigelös tränare som är nöjd med sin lön fast han ”bara” tjänar en fjärdedel av herrkaptenen Janne Anderssons. Han är belåten ändå, säger han, och spelarna är mycket nöjda, får stort utrymme för egna tankar och idéer.

Det blev en andefattig första halvlek mot Brasilien där inte ens Kosovare Asllani kunde få liv i det svenska spelet. Det fick fart i den andra med individuellt spännande spelare som Stina Blackstenius, Johanna Rytting Kaneryd, Olivia Schough och, förstås, den evigt unga Carolin Seger, 37, som gjorde sin 230:e landskamp. Det 

finns oändliga möjligheter för Gerhardsson att laborera men om svenskorna får till ett snabbare passningsspel, bättre skärpa i de avgörande momenten, om Segers kropp håller och om ledande figurer som Asllani och viktiga innerbacken Magdalena Eriksson hittar stabiliteten, så kommer det här svenska laget att gå långt. 

Tre härliga mål av brasse-tekniska Rytting-Kaneryd, Linda Hurtig och Blackstenius borde ha gett laget en rejäl skjuts in mot EM. 

Det finns stor kapacitet att krama ur den här truppen, många kan gå in och spela avgörande roller och det kommer att bli ett spännande mästerskap att följa, förhoppningsvis med stora publiksiffror och höga tittarsiffror när det nu äntligen är Sveriges Television som ska sända.

Nederländerna, Schweiz och Portugal väntar i gruppspelet. Och vi kan glömma det svaga intresset för sporten i vardagskläder. I blågul festuniform har det här profilstarka, svenska laget att ha full (och välförtjänt) uppbackning av hela svenska folket.

Jag - som heller aldrig går på allsvenska matcher fast jag bara har några hundra meter till Rosengårds hemmaplan på Gamla IP - kommer att sitta bänkad vid varje match - och med stora förhoppningar.