Det är ju annars risken med självbiografier att de återger berättarens version men väjer för den innersta sanningen.

Inte Zlatan. Han skonar ingen. Allra minst sig själv.

Om en skådespelare gjort det samma...

Och det är egentligen det mest remarkabla; att han i allmänhetens ögon, hos recensenter och högaktningsfullt bugande krönikörer smiter igenom också den skärselden med hjälp av sitt charmfulla leende.

Herregud, här åker karln, till och med sedan han blivit välbetald spelare i utlandet, hem och gör skurkstreck som knappast hade passerat om det hade gällt en skådespelare, en politiker eller för all del Patrik Sjöberg.

Han slår på käften, umgås med kriminella, kraschar bilar, skjuter bomber i brevlådor, ”råkar” få två kundvagnar gratis genom kassan på Ikea, han kör en bil i 300 knyck och sätter sig själv och andra i livsfara.

Varför blir ingen upprörd?

Ja, säg det han inte gör, omväxlande på rätt och fel sida om lagens gräns, men alltid nära. För kickarnas skull. Det är inga pojkstreck, han är inte tolv år, han är fullvuxen, han är mångmiljonär, men han gör buset ändå.

Och ingen tycks bli upprörd.

Det hedrar honom att han inte förställer sig, inte förskönar, inte utelämnar ens det mest besvärande. Men han ber inte heller om ursäkt. Zlatan är Zlatan.

Hans egna villkor gäller överallt

Han gör vad han vill. Han lever sitt liv på sina egna villkor. Och han har sannerligen något att berätta. Något som förklarar mycket av hans storhet och hans problem. Förklarar men inte försvarar.

Det är en mycket läsvärd bok när man väl kalibrerat in hjärnan på den typ av språk som ofta talas men lyckligtvis inte så ofta skrivs. Här passar det.

Mycket kan förklaras men själv blir jag nog aldrig klok på den där Barcelonahistorien. ”Du har inga pungkulor”, sa han till tränaren Pep Guardiola.

Hur kunde han tro annat?

Det visar kanske varför just Italien passar honom så bra. Ett land som till helt nyligen styrdes just av två pungkulor.

Zlatan har kommit otroligt långt, längre än de flesta, på sin envishet, sitt artisteri, sin revanschlusta, sin ilska, sitt egensinne; men det var kanske storvulet i överkant att tro sig om att kunna styra det lika egensinniga Katalonien.  Eller i varje fall den stoltaste av alla klubbar, FC Barcelona.

Och att kalla Messi skolpojke är nog att missförstå hackordningen. För om det nu var en konflikt mellan honom och Zlatan som tvingade Guardiola att välja en tupp i hönsgården, så måste väl det ha varit ett av de enklaste valen. Här var Messi Mästaren, Zlatan lärljungen.

Han blev förloraren, förstås

Inte med bästa vilja i världen kan man påstå något annat än att Zlatan gick som den store förloraren ur det interna kriget i Barcelona.

Zlatan är i slutet av karriären. Alltjämt genial i sin speluppfattning men inte magisk som förr, inte samma dödliga hot man mot man, inte lika kvick i matadorens ”sanningens ögonblick.”

Det är naturens obönhörliga behandling även av de geniala.

Men med den naturliga respekt han inger är han alltjämt en auktoritet både på planen och i alla andra offentliga rum.

Hamrén har misslyckats

Han nästan skräms. Jag tror att Erik Hamrén, den svenske förbundskaptenen, är rädd för honom. Och jag är lite undrande över hans hantering av Ibrahimovic.

Det var förunderligt att han besökte Zlatan i hans hem för att diskutera deras gemensamma framtid i landslaget.

Vilka villkor Zlatan ställde vet jag inte, men jag undrar om en solitär som Zlatan verkligen är den ideale kaptenen i ett lag. En kapten bör leda trupperna där ute på fältet och riktigt den typen av karaktär är inte Zlatan. Han borde istället även där få vara den upphöjda stjärnan som servas och utnyttjas rätt. Där har Hamrén misslyckats.

”Jag är Zlatan” är nog den ärligaste idrottsbiografi jag läst. Det hedrar Zlatan att han inte bara blottlägger geniets våndor och sina egna förtjänster utan så naket vänder den fula, ibland lite respektlösa sidan mot läsarna. Det gör min respekt för honom ännu större.

En fenomenal bok om ett av de största fenomenen genom alla tider i svensk idrott.