Den förre IOK-ledamoten Gunnar Ericsson – en gång i tiden också chef för Facit, bas för Åtvidabergs FF och ordförande i Svenska Fotbollförbundet – hade åtagit sig uppdraget att i den olympiska församlingen lobba för att ta in triathlon bland de olympiska sporterna.

En stolt Gunnar Ericsson

Gunnar själv hade tyvärr insjuknat och kunde inte själv bevittna det historiska ögonblicket men jag vet att han var nöjd och stolt och jag kan bara ana hur han uppe i Mölle nu ser hur en nytänd svensk idrottsstjärna tar för sig av strålkastarljus och superlativer.

I somliga intervjuer med Idrottsgalans drottning, Lisa Nordén, antydde utfrågarna att det ju handlar om en liten sport. Har de någonsin förminskat Magdalena Forsberg, AKO eller Helena Jonsson med liknande påståenden? Eller för den delen Karolina Klüft?

Det finns oändligt många fler triathleter i världen än vad där finns skidskyttar eller sjukampare eller tiokampare.

Ingen förminskade de andra

Triathlon är en sport i tiden, en förträfflig kombination av moderna, allmängiltiga och nytta sysselsättningar som simning, cykling och löpning. Sporter som varenda människa kan relatera till. För att till exempel jämföra med den (o)moderna femkampen med sitt militära ursprung. Den kan vi gärna slippa.

De flesta trodde nog att Zlatan Ibrahimovic skulle få ta emot Jerringpriset efter hans spektakulära konstnummer i den internationella fotbollen. Men möjligen motverkas Zlatans monumentala genomslagskraft av att han t ex trilskas och inte finner sig i de parkeringsregler som gäller på PSG:s anläggning.

Nu blev Sara Algotsson-Ostholt den främste utmanaren till Lisa Nordén. Men om Prins Carl Philip hade stått för sammanräkningen vet man förstås inte var priset hamnat.

Jag missunnar inte Sara folkets kärlek men jag missunnar ridsporten ännu en framgång genom medveten kampanjröstning.

Men vad håller ridfolket på med?

När ridsportens eget folk går ut och erkänner att ”jag röstade tjugo gånger på Rolf-Göran Bengtsson” och uppmanade sina medlemmar att tokrösta på sin favorit också nu, visade de inte bara dåligt omdöme och osportslighet utan skakade om hela Jerringpriset som institution. Det hade definitivt skadad det populära priset om de hade lyckats.

Det som gör Lisa Nordén till en så populär idrottare är inte bara hennes coola attityd, hennes glädje över ett vunnet silver och hennes fighting spirit på upploppet – svenska folket älskar slit och plåga och är definitivt inte bortskämd med vinnande (ja, nästan) upplopp i konditionskrävande löpning – utan hennes verbala förmåga, hennes suveräna hantering av den mediala cirkusen och sin sceniska närvaro.

Hon borde vara rena drömmen för dem som i en idrottsstjärna ser möjligheten att få ut bästa tänkbara marknadsföring av sina produkter.

Som Lisa Nordén, så ser den moderna, kompletta sportidolen ut, med alla de ingredienser som krävs för att gå hem hos såväl folket, som ledarna, TV-tittarna och finansiärerna.

En sådan charmig Peter Forsberg

Och man kan i det sammanhanget stilla undra; var fick Peter Forsberg sin charm, sin humor, sin avspända framtoning och sitt språk ifrån? Borta var den flackande blicken och det luddiga språket som bortblåst och fram tonande en världsman i all sin glans.

Kanske galans allra största roligaste överraskning.

Sedan undrar jag över några saker: vad har juniorkronorna överhuvudtaget på en idrottsgala att göra? Det finns ett talangpris. Bra så. Bakläxa  till den s k Idrottsakademin.

Och hur kan TV-sportens krönikör Jonas Karlsson sitta en sådan jury för att nästa dag sitt i morgonsoffan och recensera valen? Friare än så måste en granskande krönikör vara. En stol räcker.

För mig får Pia Sundhage sluta sjunga precis när som helst…

…och varför måste galans programledare alltid göra inslag som sig själva. När inslagen dessutom är lika humorbefriade som manuset i övrigt.