Tidigare tyckte jag att Fotbollskväll var toppen, man fick se målen i repris, det var bra krönikor och kommentarer kring matcherna, och intervjuer som man inte fick se nån annanstans.

Vilka vill titta?

Men är programmet fortfarande något att längta efter?

Jag trodde det innan premiären i allsvenskan, men nu är jag mer tveksam. Var finns energin? Var finns de överraskande frågorna till spelarna? De icke förutsägbara intervjuoffren? Vinklarna?

Fotbollskväll måste bestämma sig vilken som är målgruppen; är det fotbollsidioten som kan alla tabeller (kanske inte så svårt efter första omgången) eller är det den vanliga sportintresserade som inte läst alla artiklar inför allsvenskan, som inte följt alla turer och spelarköp, men som gärna blir uppdaterad? Som gillar att bli upplyst?

Var är kvinnorna?

Och varför tror SVT att det bara är herrar som kan kommentera och tycka kring matcherna? Det finns massor av kvinnliga experter; före detta aktiva; sportjournalister som kan massor.

Det känns helt vansinnigt att behöva påpeka en så självklarhet år 2013, men fotboll handlar inte om män som tycker något om vad andra män gör med bollen, utan om sportintresserade av båda könen som tycker om fotboll och som kan diskutera utifrån det.

Inget ont om om Nannskog och Johannesson, de är kanonbra, men nog borde åtminstone en kvinna få plats där runt de små borden? En kvinna som inte sitter där för att hon är vacker, utan för att hon i första hand är kunnig och klok.

***
Med risk att fastna i ett ständigt tyckande om Mästarnas Mästare, måste jag ändå ställa frågan; Hur kommer det sig att man kände sån sympati i allt som Stenmark företog sig i en tidigare säsong, och varför är man så irriterad på hur Bernt Johansson uppträder i årets upplaga?

Proffs och sympatisk, men...

Båda har magiska karriärer bakom sig, både är lågmälda. Tror man. Men nu visar det sig att där Stenmark var ödmjuk är Johansson ettrig, där Stenmark uppträdde schysst är Johansson "strategisk".

Han är inte bäst, men sliter ljusen ur händerna på motståndarna i Nattduellen. Han har inte ens vett att vara tacksam för att han är kvar, utan glänser över att han är snabbast. Och ut åker både proffset Ewerlöf och sympatiske Corneliusson. Och det är väl där nånstans gränsen för vad ens sympatier klarar av; när orättvisan vinner. Jag gillar inte det, inte alls.
***
Lika svårt har jag faktiskt för när fd idrottare ska hoppa ner i simbassängen i trean. Allvarligt talat. Hur kul är det? Då är det roligare när de dansar i fyran, det är i alla fall en meningsfull utmaning.