Två timmars egen TV-tid. Om han skulle betalat för det hade det kostat honom hundratals miljoner.

Televiserade varumärken

Det är drömmen för alla företag som väljer sporten som sitt skyltfönster att få denna exponering utan att behöva handla av de kommersiella TV-bolagen. När Olsson sträckte armarna i skyn till ett V i ett talande kroppsspråk, glidande över mållinjen mellan låga, bugande granruskor, fick Team Sportia, Scania, Volkswagen, Craft, Life sina varumärken televiserade rakt in i våra ögon.

Om vi nu alls såg logotyperna som dekorerade hans torso och ben. Vi var ju lite i trans alla och en var, letade oroade efter trötthetstecken bakom hans skäggbuske och om spänsten ännu fanns kvar i benen. Själv var jag tvungen att resa mig ibland, ta ett varv i lägenheten, släppa ner axlarna, ta några djupa andetag för att sedan återvända till TV-stolen och kolla om han höll avståndet.

Jag var tvungen att nu leta fram en målbild från Val di Fiemme för att se vilka mer han representerade i sitt bragdlopp, förutom det svenska skidlandslaget och alla oss om älskar skidhjältar mera än någonting annat. Medan denna massiva TV-exponering pågick - den ensamme fighterns kamp med sina lungor, musklerna, mjölksyran, tröttheten och den ovisshet om vad konkurrenterna därbakom skulle hitta på - var det människan jag såg, inte reklambudskapen.

Belöna honom rikligt!

Hur som helst; jag hoppas att de företag som fick göra sällskap med Olsson under denna makalösa resa mot guldet, belönar honom rikligen. Miljonbelopp utgår jag ifrån.

Det unika med denna idrottsbragd är just sättet på vilket den genomfördes och som kommer att ge den ett evigt liv i våra minnen. Det obekväma sättet, modet att välja plågans väg, värdigheten och stilen, den lätta, tassande diagonalen, förmågan att under fem mil på skidor kontrollera sin kropp och utnyttja varje uns av energi.

Det finns väl bara en likartad bragd att jämföra med; Bernt Johansson triumf i det olympiska linjeloppet på cykel i Montreal 1976, den oförglömliga bilden av den blonde västgöten i ensamt majestät framför en snöplog av uppvaktande polismotorcyklar. Den sekvens som svenska folket röstade fram som det största i SvT:s omröstning om de häftigaste OS-ögonblicken.

Bernt åkte ensam i fem kilometer. Johan Olsson gastkramade oss i tre och en halv mil. Vi har aldrig upplevt något liknande.

Ofta monotont motionslopp...

Det var synd att inte den förträfflige Anders Blomqvist fick lotsa oss genom denna ”den virila svettens långa plåga.” Han kan, som ingen annan av televisionens expertkommentatorer, få oss att förstå alla sportens mysterier. Han tar med oss ända in i muskeltrådarna, in i blodomlopp och tankebanor.

Anders Blomqvist var själv en utmärkt skidåkare, vann Vasaloppet 1988 tillsammans med sin tre år äldre broder Örjan (död 2000), de korsade mållinjen bärande på kranskullan. Blomqvist kan allt om åkteknik, fysiologi, om skidmaterial, vallor, spår och bankonstruktioner. Om träning, uppladdning, taktik, om motståndare, före, snö. Känslor, historia, statistik. Allt.

Men när femmilen gick hade Blomqvist, Jacob Hård och ankaret André Pops körts hem till Sverige för att höja statusen på ett, i och för sig historiskt, men ofta monotont tråkigt, motionslopp med platt stakning mellan Sälen och Mora. Så gör bara ett TV-bolag som har den synnerligen dåliga smaken att förnedra befolkningen med ett underhållningsprogram vid namn Hela Sveriges fredag. Skäms Eva Hamilton!

Bara tysta granars sus

Med Blomqvist i Val di Fiemme hade föreställningen blivit fulländad. Nu blev den så bra ändå – tack vare Olsson – att vi kommer att ha den i färskt i minne också om ett år när bragdguldet skall utdelas och Jerringspristagaren utses.

Ingen kommer att överträffa det Johan Olsson gjorde och om han nu varit den karismatiske, utåtriktade, varumärkesmedvetne idrottsman han säger sig inte vilja vara, hade det blivit den mest effektiva reklamkampanj för ett egenföretag som tänkas kan.

Och de svenska skidreaktionärer – och de är inte få – som både är emot sprintåkningen och masstarten måste nog tänka om. Idrott på världsnivå är inte bragdmän ensamma i tysta granars sus utan show, underhållning, arenateater.

Men, som sagt, förändringsviljan är inte stor. När den förre förbundskaptenen i friidrott, Ulf Karlsson, kom med nya idéer till skidsporten, med lite vidare syn, ett sneglande mot norrmännens korsbefruktning av kunskaper, motades han ut som något katten släpat in.

Även mitt i guldyran är det nog tid för eftertanke.