Sverige hade några erbarmligt svaga olympiska år under 90-talet. Inte minst vintertid. Norrmännen hade tagit konsekvenserna av ett praktfiasko i Calgary 1988 och rustat upp, involverat hela samhället, korsbefruktat kunskaper från en massa idrott, skapat ett toppidrottscentrum med lite odemokratiska, snabba beslutsvägar och nått ofattbara resultat. Albertville 1992, Lillehammer 1994, Nagano 1998, norska succéer och svenska fiaskon.

Som en förnyare

Jag minns att Stefan Lindeberg och jag var inbjudna till norsk televisions dagliga OS-magasin för att diskutera de ideliga svenska tillkortakommandena i ljuset av den norska guldrushen och att Stefan, som svar på min kritik, tyckte att Sverige inte hade något att lära av Norge. Att allt går i perioder.

Han skulle ändra sig.

När Stefan Lindeberg, 66, avgår på tisdag kväll som ledare över den svenska olympiska idrotten, gör han det som en svensk förnyare, mannen som moderniserade den svenska toppidrotten och införde en effektivare, operativ verksamhet tack vare de pengar som staten och näringslivet tillsammans beslutat tillföra idrotten.

1998 i Nagano stod jag på en mottagning och tog en snaps och lite svensk buffé tillsammans med dåvarande idrottsministern Leif "Blomman" Blomberg. Han sade, när vi småpratade om det dåliga svenska utfallet: "Ja, Stolt, vad faen gör vi åt det här. Det är ju rätt meningslöst att söka olympiska vinterspel när vi inte har idrottare som är starka nog att konkurrera." Jag svarade: "Ja, du får väl slanta in lite om vi skall få till någon förbättring."

Fick fram 140 milljoner

Ni minns hur det gick. Blomman slutade sina dagar framför en hotelldörr i Göteborg, fick aldrig uppleva lyftet, men han hade hunnit skapa kontakterna med näringslivet som utlovat 70 miljoner om staten sköt till lika mycket, hoppet om ett svenskt vinter-OS levde vidare även om Stockholm fått nej året innan när mottot "Feel the Light" fick ändras (av mig) till "Leave the Fight."

Men kontakten var tagen, de 140 miljonerna blev verklighet och det var i den vevan Stefan Lindeberg fick effektuera den statliga beställningen på dussinet medaljer. År 2000 valdes han, efter Cege Anderberg, till ordförande i Sveriges Olympiska kommitté, en post som nu förändrades till sitt innehåll, så att Stefan kom att bli både en folkvald (nåja) ordförande och högste tjänsteman på SOK-kansliet. 

Det var kontroversiellt, idealisterna i den svenska idrottsledningen tyckte inte om det, många var emot konstruktionen.

Han var arkitekten

Men tack var en moderniserad toppstyrning med direktlinjer till specialtränare och med ekonomiskt stöd till både medaljkandidater och talanger närmade man sig ett norskt koncept. Det blev en nystart, effektivare arbete, bättre kontroll på elitsatsningen, högre resultatkrav, direktare operativ ledning utan tidsödande remissinstanser.

Arkitekten bakom nystarten är utan tvekan Stefan Lindeberg. Men utan Blommans initiativ och det starka ekonomiska stödet från svenskt näringsliv (och staten) sedan dess hade det inte blivit något. Norrmännens nivå har Sverige inte nått. 

De gamla slitningarna mellan Riksidrottsförbundet och Sveriges Olympiska Kommitté har Lindeberg inte kunnat läka helt och fullt även om fighterna inte alls förts inför lika öppen ridå som tidigare. Det har ju alltid funnits en kamp mellan elitisterna och idealisterna även om alla säger att elit föder bredd och vise versa. 

Drivit sig själv

Stefan Lindeberg har varit en hårt arbetande ledare för den olympiska rörelsen, han måste betecknas som en stark ordförande som ständigt velat förkovra sig, utvecklas och gå i takt med tiden.

Det går inte att jämföra arbetet i den olympiska kommittén under Lindebergs ledning med det som gjordes av hans företrädare. Lindeberg är en projektman med resultatambitioner, närmare näringslivet i sitt arbetssätt än den ibland tröga traditionella idrottsrörelsen.

Det var vad svensk idrotts behövde och Lindeberg måste därmed ihågkommas för ett nydanande arbete för svensk elitidrott.

Han har också sagt: "Jag har inga ambitioner att driva idrottspolitik, vårt uppdrag är att utveckla elitidrotten."

Stefan eller Zlatan bär flaggan

Jag vet inte hur det kommer att fungera med Hans Vestberg i ledningen. Han kan knappast bli mera än en ordförande, Lindebergs arbete i SOK:s operativa ledning måste tas över av andra. 

Björn Ericssons ambitioner att förena de båda organisationerna, RF och SOK, med ett gemensamt ledarskap är intressant på tankeplanen, men jag tror inte tiden är mogen, det trodde han till slut inte själv heller och drog sig ur kampen om ledarposten i SOK. Det var klokt. Organisationerna är så olika i sina strukturer och har så varierande uppdrag - och uppdragsgivare - att det nog i dagsläget är bättre med fortsatt "gnissel" än någon sorts kompromissande överhet.

Nu säger Stefan Lindeberg tack för sig och han kan stiga ut ur SOK-borgen med högburet huvud. Borde han inte få avsluta som fanbärare i Rio? Eller har man redan bestämt med Zlatan?