Marknaden i världen producerar och konsumerar sport till ett värde på 10 00 miljarder kr (IEC 2019).  Denna industri består av fler än 100 sporter som vi kan se som sportens delbranscher. En del sporter utövas enbart i vissa länder och andra i alla länder.

Av världens befolkning på 7,7 miljarder utövar eller ägnar sig cirka 2 miljarder åt frivillig fysisk lek, sport eller sportspel minst en gång i veckan.

Kopplat till publikvolymer

Publikens och åskådarnas volym växer till många miljoner i de mest attraktiva sporterna. Företagens marknadsföring kopplas till dessa stora publikvolymer (publik via olika digitala kanaler och fysiskt på allt större arenor). Intäkterna vid de största eventen och arenorna blir för de största rättighetsägarna till flera miljarder kr per år.

Frågan är vilka som ska få betalt för all denna sport? Svaret är självklart, de professionella artisterna ska ersättas först. Det rör sig om 20-30 år av aktivt utövande för de flesta av de ca 200 000 proffsen i världen där det också handlar om  cirka 2 000 svenskar). 

De största klubbarna, eventen och arenorna genererar störst intäkter och via dessa skall de största ersättningarna betalas till de aktiva. 

De som skapar de största upplevelserna och prestationerna i de största sporterna och inför de största publikvolymerna har moraliskt sett rätt till den största ersättningen.

Vilka andra skall annars ha intäkterna om vi inte i en fullständigt egalitär stat menar att staten hör ta in kanske 90 procent av dessa pengar för t ex spridning till alla i idrottsrörelsen i t ex Sverige. 

Bara förunnat några få

Inom Sveriges gränser med 10 miljoner invånare skapas inte särskilt stora intäkter per event, klubb eller arena och därmed inte för de aktiva i sporten. Eventen (Vasaloppet, GöteborgsVarvet) kan ta in 100 miljoner per tillfälle som mest, klubbarna med seriespel som mest 2-300 miljoner per klubb och år (MFF)och de individuella stjärnorna kanske några 10 miljoner kr per år av detta. 

Skall de tjäna mer måste de befinna sig på andra och större marknader internationellt. Typfallet är en vunnen proffsmatch i VM i tungviktsboxning med rätt TV-kanaler och rätt bälte (500 mkr).

Det blir i alla länder mycket stora skillnader i intäkter för olika sporter, klubbar och individer. 

Att det ska ske en fördelning av intäkter från de största sporterna till de små har inte framförts – från t ex fotboll till brottning. Det är fullständigt orealistiskt i Sverige med vår etableringsfrihet och näringsfrihet). Endast frivilliga avtal kan ändra rätten att behålla kontrakterade intäkter mellan organisationer. Förbund kan via seriesystem avtala detta.

Skall då en viss sportsektor som t ex fotboll fördela intäkter från de klubbar som drar in mest till andra klubbar? 

TV-miljoner fördelas

Indirekt sker detta redan i dag när TV-miljoner för en hel liga fördelas mer eller mindre till de klubbar som har mindre publik och därmed mindre reklam – och sponsorvärden att erbjuda. Den här viljan till”solidaritet” är dock bräcklig.

En tanke som växer allt starkare är om herrligan i fotboll, hockey, handboll etc bör fördela delar av sina intäkter till damligan i samma sport? 

Det finns rationella skäl till detta genom att de två ligorna tillsammans når större impact för sporten (intresse, kunskap) än en ensam herrliga även om denna ensam når större kommersiella effekter i sina målgrupper dvs större reklam-, sponsor- och sponsorvärden. 

Herrligan skapar mer betalningar än damligan som ändå bidrar till sportens breda räckvidd. Finns det något som säger att lägre kunskaper och intresse och därmed mindre positiva attityder till damligan sänker dessa värden för herrligan? Inte om vi kan se av data (IEC,2019). Damsporter skapar ofta lägre intäkter till sina aktiva (15 procent enligt IEC och Fairpay 2019) eftersom de faktiskt har mindre publik i all media och därmed lägre inkomster. 

Individuella sporters starka värden för t ex damtennis, damskidor etc visar dock att detta kan ändras över tiden när publikvärden och räckvidden ökar. 

De stora strukturerna i sport domineras fortfarande totalt sett av herrsportens tävlingssystem, resultat, personer och mediareaktioner och denna typ av utbud och efterfrågan ändras mycket långsamt. 

Slutsatsen blir att förbund, event, klubbar kan och kommer att då avtala om fördelningar från herrsporters framträdanden. Massmedias diskussion i ämnet jämställdhet i vissa lagsporter kan leda till att nationella lag inledningsvis får samma ersättningar i tävlingar med andra nationer. 

Om, RF, SF och SOK förmådde, eller ville

Kanske kan RF och alla SF och SOK enas om lika ersättning med början i fotboll, ishockey osv. Men fortfarande kommer andra ekonomiska processer att ge herrlagets spelare högre ersättningar genom större klubbintäkter. I synnerhet i de stora herrklubbarna i andra länder. 

Ojämlikhet och ojämnställda villkor i intäkter både mellan de stora sporterna och mellan herrar kommer troligen att alltid bestå. Likaså intäkterna mellan de individuella sporternas stjärnor i varje sport.  

Fackförbundens traditionella värderingar om lika ersättning för lika många timmars arbete för kvinnor kontra män, olika etniska grupper etc håller inte i tävlingssportens värld där de som vinner och därmed skapar mest kommunikation, varumärkesbyggande och upplevelser tjänar mest. Just det bygger ojämlikhet.