I min senaste krönika pekade jag ut förändringar som sker i sportsektorn i världen. Den växer snabbt och utgör cirka två procent av världens BNP, det vill säga cirka 9 000 miljarder kronor av 45 000 miljarder kronor. Den består av tre olika delsektorer som i Sverige har tre olika former:

1. Den professionella och globala sporten där svenska aktiva och klubbar deltar ofta utanför Sverige, cirka 4 000 individer.
2. Det svenska RF-systemets idrotter med 20 000 föreningar lierade med de egna kommunernas anläggningar.
3. Den svenska privata konsumtionen av motion, sport, egen utrustning och eget deltagande. 8 000 kronor per år och per invånare. Den är numera viktigast för motion och folkhälsa. Den skapar mest skatteinkomster.

Institutioner och ägande är olika i de tre sektorerna. Verksamhets- och affärslogiken är helt olika i dessa tre skilda samhällssystem.

Här pekar jag på några egenskaper i den växande globala sporten. Det liknar alltmer reglerade världsmonopol och nätverk av rättigheter i varje sport.

En intressant och aktuell forskningsrapport visar hur en av de globala sporterna – fotbollen /soccer byggs ut till ett sammansatt kommersiellt system. Idrottsforskaren Jens Alm försvarade den 10 november 2017 på Malmö Högskola med framgång sin avhandling "Hög standard? – Kommunal idrottspolitik och elitfotbollens standardiserade anläggningskrav".

Jens Alm forskar om idrottsanläggningar, och främst kring elitfotbollens arenakrav kopplat till kommunal idrottspolitik i Sverige och Danmark. Han går igenom kraven på ombyggnad i Ängelholm och i andra fall (Falkenberg och Gävle hade denna situation också) där UEFA genom SvFF och SEF ställer höga krav på hur fotbollsarenor skall standardiseras till en viss godkänd nivå för att få vara med. Det finns flera exempel.

Min sammanfattning

Jag sammanfattar här min tes om globaliseringen av elitsporter: de globala sporter som skapar stora volymer kommer mer och mer att reglera byggandet och drift av anläggningar men också innehållet och organiserandet av sporterna. Sporterna som redan nått en global storlek och där ”ägaren” som kan vara privatföretag eller det internationella förbundet har dominans och påverkar de nationella förbunden, elitklubbarna och kommunerna/städerna i varje land.

Det nationella tävlingssystemet blir ett farmarsystem som gör att de internationellt inriktade kvalificerade klubbarna och individuella stjärnorna blir tillgångar i respektive världscuper och deras rullande världsturnéer. De stora mediakontrakten (tänk multichannel via nätet och världssponsorerna betalar till ägarna av respektive cup som i sin tur bygger nätverk av utdelade rättigheter som styr och reglerar verksamheten.

Ju mer standardisering och kontroll av aktiva, klubbar, matcher och aktiva desto större värden samlas hos den centrale ägaren. Det internationella förbundet/aktören kan sälja sin sport dyrt till stora media (som säljer sina reklamutrymmen) till ännu högre belopp. Precis som i vanligt näringsliv med skillnaden att i vanliga branscher är det konkurrens mellan många jämnstarka aktörer. Så är det inte i respektive sport där vi ser världsmonopol (FIFA, OS, UEFA, PGA etc).

Vinsterna växer och kan användas för ännu mer styrning, utveckling och kontroll av sporten i fråga. Fotbollen växer nu mest i alla avseenden. De nationella sportverksamheterna i mindre länder kommer att tjäna små pengar jämfört med den globala aktören nu förbundet men kanske på sikt alltmer kommersiella företag som erövrar sporterna. Om förbunden kan skapa tillräcklig årlig utbyggnad och kontroll globalt behåller de makten som till exempel IOK och FIFA/UEFA hittills har gjort. Om inte tar nya aktörer/invadörer över dessa strukturer.

Konkurrensen uppstår nu också alltmer på en mellanivå där olika sporter konkurrerar om media, stora reklamköpare och publikräckvidder. De stora USA-sporterna tävlar om samma pengar och publik ännu ett tag i USA men vill gå ut globalt. Eller är det media drivna av stora reklamköpare som väljer den sport som ger mest total lönsamhet?

Vem tar över?

De sporter som har bäst allianser och klusterkombinationer får störst inkomster centralt, som i sin tur sipprar ner till nationella förbund och klubbar som i sin tur betalar de aktivas inkomster. I Sverige blir månadsinkomsterna för klubbar och aktiva individer i svensk marknad begränsade. Skall det bli stora belopp måste de ut i världssporten och i de sporter som skapat störst marknadsandel via sina mediapartners som i sin tur ingår i större media- och reklamstrukturer (blir det CBS, ABC, FOX, BBC eller tar Google och Facebook över allt mer av kanaler)?

En bra lösning för svensk sport är framöver att svenska företagskluster med reklamköpare, förbund eller företag skapar attraktiva mediaupplevelser av svenskdominerade sporter som blir exporttjänster till andra marknader i Europa och till exempel Nordamerika. Det bör kunna uppstå i till exempel skidsporter. Långloppen och stjärnprodukten

Vasaloppet är kanske på väg att bli en sådan export med framträdande i andra länder (exempelvis USA och Kina) och med allt större internationellt deltagande i Dalarna, året runt och flera idrotter och format. Då är det Vasaloppet AB som styr och ställer med långloppens effektivaste standard och kvalitet i andra länder. Fler exempel kan växa fram (segling, orientering, socialt goda och trygga koncept som Gothia Cup med flera).

Svensk idrottsreglering tycks inte släppa loss marknadskrafterna som skulle utveckla våra fyra-fem stora fotbollsklubbar till nödvändiga företagsformer med intäkter på de 1-3 miljarder per år som krävs för stadiga positioner internationellt.