Det var ju på 70-talet Sverige blev en stormakt i idrott. Då skedde allt det som vi aldrig trodde var omöjligt. Att världens bäste bordtennisspelare skulle vara svensk (Stellan Bengtsson), världens bäste tennisspelare (Björn Borg), världens bäste utförsåkare (Ingemar Stenmark). Omöjligt, men det skedde. Olympiska guld av Gunnar Larsson och Ulrika Knape (1972), av Bernt Johansson och Anders Gärderud (1976). Sverige vann Davis cup. Så fullkomligt ofattbart. Ett svenskt lag spelade Europacupfinal i fotboll 1979 (Malmö FF). Hade aldrig skett, kommer aldrig mera att ske.

Ralf Edström gjorde tidernas mål (det är väl bara tvåa nu) när han dräpte in 1-0 mot Västtyskland i Düsseldorf (VM 1974) och just då, för några ögonblick, trodde vi faktiskt att Sverige skulle kunna bli världsmästare i fotboll.

70-talet, då det omöjliga blev möjligt.

Stenmark och Borg går inte säkra

Men aldrig trodde vi väl att en svensk skulle nämnas som tänkbar vinnare av titeln Världens bäste fotbollspelare.

Nu har vi Zlatan Ibrahimovic!

Och om det vore en omröstning just idag bland det svenska folket om vem som är Sveriges störste idrottsman genom tiderna är jag inte säker på att Björn Borg och Ingemar Stenmark går säkra.

Zlatan spränger alla väggar och tak. Och konkurrensen; alla, i hela världen prövar någon gång fotboll.

Sveriges starkaste personlighet

Jag har följt svensk och internationell fotboll sedan mitten av 60-talet och idag tvekar jag inte; Zlatan Ibrahimovic är – trots avsaknaden av internationella titlar och i konkurrens av spelare med både VM-silver, VM-brons och Europacupguld – Sveriges främste fotbollspelare genom tiderna.

Som fenomen är han mycket större än så. Han är kanske Sveriges starkaste personlighet alla kategorier.

Just för att han spränger både väggar och tak, bryter gamla mönster, river broar, tar sig in på marker och marknader dit sporten aldrig tidigare nått.

Från sport till konst

David Winner i The Guardian (läser jag hos Maria Schottenius på DN) skrev, alldeles ovetande om Zlatans roll också i matchen om Augustpriset, att han i ett briljant ögonblick  - som underverket, målet mot England - fick fotbollen att övergå från sport till konst.

Idag, när konsten flutit ut i det gränslösa havet ”Flummeria” – till och med ett rivningsanbud på Carl Larsson-gården betraktas som konst – är Zlatans numera världsberömda cykelspark mot England på Råsunda mera konst än mycket annat, en installation, om än ett flyktigt genialt ögonblick, svår att överträffa.

Och nu nämns han i samma mening som August Strindberg. Och visst, det finns Strindbergska dramatitlar som passar väl in på Zlatan: Den starkare – Första varningen – Leka med elden – Ett drömspel – Lycko-Pers resa. För att nämna några.

Skapligt månadsfacit

På ett par veckor har han nu plockat hem sin sjunde guldboll, gjort fyra mål på England, två mål och två assist i sin senaste match för PSG och deltagit i matchen om Augustpriset.

Svårslaget!

Nu blev det inget bokpris – det hade väl för övrigt gått till författaren David Lagercrantz, som svarat för den litterära prestationen – men försäljningen (över en halv miljon) har nått himmelska höjder och redan nomineringen var en ny sprängd gräns.

I Paris är Zlatan idag högre än Eiffeltornet. Han bär upp ett helt lag, en hel liga, han bryter sönder gamla gränser mellan idrott, politik och kultur i sitt nya land, tidningen France Football har gjort en tiopunkterslista för att beskriva fenomenet. TV-komiker har gjort en Zlatan-docka, Zlatanera är det nya ordet i det franska språket. I detta land som minsann inte låter sig imponeras i första taget.

Gör intryck på alla

Zlatan. Få svenska människor har gjort sådant intryck på allt från femåriga grabbar till 90-åriga damer.

Jag minns när han var ung och ny i Ajax. Jag kom gående över krogtäta Lilla Torg i Malmö en varm, pulserande kväll, han ropade, jag stannade och han ville prata, beklaga sig över att Hasse Borg sålt honom för billigt, att han bara tjänade 8 miljoner om året, sämst av all utlandsproffsen i landslaget, påstod han.

Jag föreslog att vi skulle spara det till memoarerna.

Några år senare, när han spelade i Juventus och blåste de utsända, svenska reportrarna trots skriftliga intervjulöften från Juventus pressavdelning, skrev jag en krönika om vikten av att tala med sina fans, berätta om sitt liv för dem som stöttar och intresserar sig. Jag menade att det var dem han blåste genom att dra därifrån i sin bil, inte journalisterna. Nästa gång vi möttes vid en landslagssamling gick han rakt förbi utan att hälsa.

Sådan är han också. Långsint, oförsonlig.

Men också det bidrar till att bygga det företagsnamn han lät skydda 2003. Zlatan – Sveriges starkaste varumärke.