Redan i slutet av 90-talet hörde jag talas om Bunkefloprojektet. Fotbollsklubben Bunkeflo IF samverkade med Universitetssjukhuset i Malmö och olika skolor. Syftet var att under hela grundskoletiden och dagligen erbjuda elever en timmes aktivitet varje dag och utifrån det sedan kunna styrka vilka fördelar, såväl fysiskt som psykiskt, det innebar.

Tyvärr blev det vardag

Dessutom var en grundtanke att aktivera även de som inte var med i någon idrottsförening på sin fritid.

Projektet hyllades under en lång tid och över hela landet. 

Sedan blev det som med så många andra goda företeelser. Det blir en del av vardagen, nyhetens behag går över och det hela läggs lite åt sidan och hamnar i glömska.

Jag har förstått att det skånska projektet lever vidare och jag begriper att en av initiativtagarna, läkaren Per Gärdsell, är besviken på att genomslaget i svenska grundskolor inte blivit större och mer omfattande efter det mottagande och all publicitet i starten.

Likaså då han säger att schemalagd idrott bör betraktas som ett kärnämne och att den merkostnad det skulle innebära under grundskoletiden på sikt skulle bli en enorm vinst för samhället, eller som Gärdsell påpekar; ”har vi råd att inte ha råd?” 

Måste få uppmärksamhet

Förhoppningsvis får ”Bunkefloprojektet” åter den uppmärksamhet som det förtjänar.

Kanske tack vare en före detta stavhoppare på elitnivå, som efter karriären studerade till läkare. Det handlar om Jesper Fritz, som 2013 började titta på just ”Bunkefloprojektet” och som häromveckan disputerade kring barns fysiska aktiviteter i skolan. Det Fritz kommit fram till är sensationella rön kring studieresultaten med en lektionstimme idrott varje dag. Inte minst gäller det pojkar.

Han säger i en intervju med Sydsvenskan:

”Pojkarna med extra skolidrott förbättrade sina slutbetyg i nionde klass. I denna grupp minskade även andelen individer som inte klarade behörighetskraven till gymnasial utbildning. Hos flickorna kunde inga akademiska gynnsamma effekter registreras. Kanske för att de redan har höga nivåer. Pojkarna påverkas på ett helt annat sätt.”

Lyssna på sömnforskaren

I Dagens Nyheter kan jag också läsa om morgontrötta tonårsbarn. En sömnforskare vid namn Torbjörn Åkerstedt påpekar att det inte handlar om lathet, utan ett biologiskt beteende. Inträde i puberteten innebär ökad hormontillväxt och att hjärnan växer, vilket kräver mer energi och ökad trötthet på morgonen.

I tonåren är man helt enkelt programmerad för att sova längre på morgonen.

Med ovanstående fakta i bagaget blir åtminstone mina reflektioner följande:

1. Att ägna ämnen som exempelvis matematik större kraft är helt okej. Med inte på bekostnad av fysiska aktiviteter. Det sistnämnda är uppenbart så viktigt att vi inte har råd att spara på det.

2. Låt barn i tonåren sova lite längre. Börja skolan 10.00 – men starta dagen med en timmes fysisk aktivitet 09.00.

Jag har i debatten även hört röster som talar om att alla faktiskt inte gillar att spela innebandy eller fotboll eller faktiskt känner sig obekväma i den gemensamma duschen.

Köper det. Men för mig kan en idrottslektion även innebära en långpromenad i lugn takt…