Se där citat från veckan som gick.

Och visst är det precis det idrott handlar om. Man kan vara en vinnarskalle, man kan vara en usel förlorare. Man kan vara sjukt talangfull. Men om man som idrottare inte har sitt lag omkring sig är det tveksamt om det går att prestera på topp. Undantag finns förstås, när egot är så stort att lagets betydelse går personen förbi.

Men för de allra flesta är det ändå roligare att vara flera som kan kämpa tillsammans, och därmed glädjas tillsammans. 

Lyckliga skidåkare

Det märks ju också i individuella idrotter, som skidor. Herregud så glada skidåkarna varit när de gratulerat varandra till olika medaljer, även om det varit på bekostnad av den egna finare valören av medalj. Därför har det varit en fröjd att se OS och skid-damernas strålande insatser, som fortsatt i bland annat Holmenkollen. Och därför är Paralympics en enastående uppvisning. 

Och därför blir man extra glad av att se bandyfinalerna.

Villa Lidköping har dominerat på både dam- och herrsidan under 2020-talet, och åter var det dags för finaler för båda lagen. Herrarna mötte Edsbyn som bara kom sjua i tabellen och det skulle väl bli en enkel match, tänkte många. Men icke. Hälsingelaget ville nåt annat. Och som de ville. Mästarna blev utklassade av Edsbyn. Den lilla orten i södra Hälsingland visade storebröderna från Lidköping att det går att gemensamt skapa ett lag som är bäst, även om man inte vinner grundserien. Bäst när det gäller. Men framförallt ödmjuka i att spela fram varandra, att kämpa hela vägen trots att man inte borde kunna vinna.

Vi unnar varandra att vara bra. Så sa han Albin Bysell Söderkvist. Och det är ju det idrotten handlar om. Man unnar varandra att vara bra, man behöver inte vara bäst själv. Ju fler desto bättre. Och utan laget intet.

Pusselbiten som saknades

För damerna var det samma glädje. En snygg värvning av Tilda Ström byggde förstås laget och Edsbyn kunde enkelt ta sitt första guld på 13 år. Att Ström värvats från Villa Lidköping var förstås en extra poäng. Men det var inte hon ensam som vann. Utan laget. Att man trivs, med sig själv och lagkompisarna. Miljön.

När det gäller fotboll är det förstås precis samma sak.

Titta bara på Mjällby. Det är bara att buga och bocka. Herregud, vilket LAG. Rika storklubben Malmö FF var totalt chanslöst i cupspelet, förlorade stort och blev utbuat av sina supporters. Just den delen, att bli utbuad av dom som borde stötta är en upplevelse som knappast bygger laget. Hur gör man för att vända en sån trend?

Man bygger laget, inte jaget. Man har en bra tränare som också är en coach, som har förmågan och viljan att bygga upp spelarna, inte bryta ner dem först för att sen bygga något annat.

Under alla år som sportjournalist i en tid långt före sociala medier, såg man bra tränare, som byggde, och andra tränare, som först rev ner för att sen bygga upp. Ett tillvägagångssätt som knappast gynnar någon. 

Mest omtalad med att skapa nya metoder på den gamla tiden var nog ishockeyns Leif Boork. Han var säkerligen inte först men han var verkligen omtalad för att vara annorlunda. 

Och tanken väcktes väl just då, att machostilen, de icke hörande tränarna, väl snart borde vara borta? Men icke. De finns kvar. Skrämmer väl inte bara dem som gett dom uppdraget, utan också spelarna. Och när resultaten uteblir, skakar alla på huvudet och blir förvånade.

Det är väl inget att bli förvånad över? Egentligen. 

En lyssnande Potter

Det är därför beskedet om Graham Potter är så välkommet. Bort med macho. Fram med en lyssnande tränare och coach. 

Jag hoppas att Potter är den personen som kan bygga laget av alla dessa stjärnor vi har ute i världen. Spelarna som tjänar miljoners miljoner, men ändå inte kan samarbeta på ett sätt som de borde kunna med all sin erfarenhet. Jag håller verkligen tummarna, och gläds åt att förbundet , för en gångs skull, verkar ha fattat ett bra beslut.