Innan man förfasas över det borde man tänka på att SOK:s stöd kommer varje år. Och är störst åren före OS när förberedelserna är som viktigast. Det betyder att SOK:s pengar också bidrar till svenska medaljer vid VM och i World Cup mellan de olympiska spelen. 

Svenska medaljer billigast

Var tredje aktiv som gått igenom SOK:s talangstöd tar medalj vid VM eller OS, även om inte alla lyckas just när det är dags för OS.

Hur hög är då kostnaden jämfört med andra länder?

För tio år sedan gjordes en internationell studie av vad medaljerna kostade för olika länder. I den var Sveriges medaljer "billigast". De kostade då 6,3 miljoner i snitt. 

Näst billigast, eller näst effektivast räknat per insatt krona, var Norge med 9,5 miljoner. Inget annat land låg under 20 miljoner. Snittet för de studerade länderna låg runt 30 miljoner och exempelvis kostade USA:s medaljer 36 miljoner och Hollands 42 i genomsnitt.

Några år senare, efter OS i Peking, hade den svenska "kostnaden per OS-medalj" ökat till 10 miljoner och enligt Expressen är den nu uppe i drygt 17 miljoner. Dyrare, ja, men fortfarande "lågpris" i ett internationellt perspektiv och snarast bevis på ett effektivt stödsystem.

En fråga om prioritering

SOK har helt enkelt haft så lite pengar att man varit tvungen att jaga effektivitet. Tydlig styrning, höga kvalitetskrav och tuff uppföljning har varit viktiga verktyg. SOK:s sportchefer lägger sig i, jämför mellan idrotter och internationellt, och ställer krav på utveckling. Alla gillar förstås inte det.

Med kravet på kompromisslöshet och med knappa resurser krävs hård prioritering. Alla som satsar internationellt kan inte få stöd. Till det räcker inte pengarna och redan på 90-talet fick SOK nog av att se pengar spridas så att många fick lite bättre möjligheter men ingen fick de möjligheter de behövde för att matcha sina konkurrenter. 

SOK väljer, tillsammans med idrotternas landslagsledningar, de som har kortast väg till världstoppen. För att bli aktuell måste man gjort en egen resa med stöd av sitt förbund. 

SOK:s uppdrag är att Sverige ska vara med i toppen i många idrotter. OS är det viktigaste skyltfönstret för att visa upp dramatiken och tjusningen i olika (!) idrotter. Alla ska kunna hitta nåt som lockar dom till idrotten och till att hålla på längre. Då behövs förebilder i många idrotter.

Vad krävs för en satsning?

Vad behöver göras, vad klarar förbundet, vad behöver SOK tillföra? När behovet styr blir det självklart att de idrotter som har minst behöver mest stöd för att deras talanger ska få chansen. Alla gillar inte det. I Expressen kallar en anonym källa detta för "kreativ användning" av pengarna och insinuerar att det skulle vara politiska motiv som styr!?

Men SOK:s verksamhetschef Peter Reinebo ger svar på tal. I SOK handlar det istället om medveten professionalisering. Styrelsen har gett sina sportchefer fullt mandat och har inget inflytande på vilka som får stöd eller hur mycket som satsas på olika idrotter. Det här är ett svårt steg att ta för många förbund och då finns också risken för kulturkrockar och kritik.

Varför stiger kostnaderna per medalj? 

Allt fler inser värdet av en framgångsrik idrott och därför har de senaste 15 åren inneburit en helt ny nivå på många länders satsningar. Vi behöver inte gå till länder som Kina eller Storbritannien, som inför sitt eget OS satsade 125 miljoner per år, i pund! 

Ofrånkomligt dyrare medaljer

Det räcker att jämföra med länder som liknar oss. Under 00-talet ökade Nya Zeeland sin statliga insats från 40 till 150 miljoner kronor per år. Schweiz ligger på 200 miljoner kronor, Danmark på 150 och Norge har ökat från 85 till över 100 miljoner per år.

Det är klart att det här leder till skärpta kvalitetskrav och ökade kostnader. Det blir helt enkelt dyrare att nå fullt konkurrenskraftiga satsningar idag än för 10-20 år sedan. Medaljerna blir dyrare.

Hur har Sverige mött det? 

Inte alls! Efter att ha toppat på 23 miljoner i årligt statsbidrag till talangstödet 2006 är det idag helt borta! Det är tur, som Expressen skriver att det finns "tunga sponsorer som årligen pumpar in miljonbelopp" - i en ojämn kamp på en allt tuffare internationell arena.

Det är inte så att staten vänt idrotten ryggen. De senaste 10 åren har idrotten fått väsentligt ökade statsbidrag, framförallt till bredden och de lokala aktiviteterna. Men samtidigt har en ny modell införts för hur bidragen fördelas till förbundens nationella och internationella verksamhet. Resultatet - en omfördelning till de stora idrotternas fördel.  

Därför kan de flesta idrotter idag satsa allt mindre på det som ska ge internationell konkurrenskraft. När hålen blir större i deras insats och SOK fortfarande vill se satsningar på 100 procent måste SOK själva skjuta till mer av sina sponsorpengar per aktiv, eller om man så vill - per medalj.