I själva verket skulle allt under tolv medaljer vara ett trendbrott till det sämre. Åtta medaljer skulle vara ett misslyckande. Hur kan det vara "målet"? Varför lägger SOK ribban så lågt? 

SOK:s uppdrag handlar om att ta medaljer i många idrotter vid OS. Det är det viktigaste skyltfönstret för att visa upp olika idrotter och få unga att vilja pröva och hitta "sin idrott".

För att lyckas med det har SOK två verktygslådor. 

Långsiktigt Topp och Talangstöd

Fler ska få satsa 100 procent för att nå sin fulla potential. Det ska ge fler med kapacitet att ta medaljer och är lika viktigt för mellanliggande VM som för OS. Topp och Talangstödet är riktat till de mest lovande och sedan några är fördelningen 60 procent till tjejer och 40 procent till killar. Det är idag ett helt sponsorfinansierat stöd. 

SOK har också ansvaret för att den långsiktiga satsningen ger framgång vid OS. Det är SOK som ska se till att truppen är förberedd på det som väntar vid OS, får bra slutförberedelser och ingång i OS-situationen och att förutsättningarna på plats är de bästa tänkbara. Det kostar pengar och att representera Sverige vid OS har alltid genomförts på statsbidrag.

Kvalitetskraven är höga och konkurrensen hårdnar. Länge sågs det som bra om var tredje medaljchans gav medalj. Det är de dryga 30 procenten SOK räknat på när man sätter "målet" till 8 medaljer i PyeongChang. Men det stämmer inte längre.

OS i Aten en nyttig läxa

De flesta minns OS i Aten 2004 som en enda stor framgång, men sanningen är att utfallet på truppens medaljkapacitet var rekordlåg - bara 15 procent - hälften av "normalt". Utvärderingen visade att alla inte fått det stöd de behövt i slutförberedelser och in i OS. 

Det är förstås helt oacceptabelt att stötta fler att satsa fullt ut men sedan inte ge rätt förutsättningar för att prestera när det verkligen gäller. SOK begärde och fick ökat statsbidrag för att skärpa sig.

Efter det har OS-trupperna lyckats allt bättre. Med mer resurser, rätt använda, för slutförberedelser och OS-genomförande är det fler medaljchanser som blir medaljer - i Vancouver 41 procent, London 44 procent, Sotji 52 procent och Rio 55 procent. Det är långt över de 15 procent som nåddes i Aten och de dryga 30 procent som var den "historiska" nivån. 

Att då sätta målet till åtta medaljer i PyeongChang är att upphöja misslyckande till framgång. Målet måste rimligen vara att kunna leverera slutförberedelser och OS-genomförande på minst samma nivå som man klarat tidigare. Därför borde tolv medaljer vara det logiska målet .

Men det finns en förklaring till SOK:s försiktighet. Man får inte längre det statsbidrag man behöver för att säkra kvaliteten på OS-genomförandet! Det är inte rimligt!

SOK tvingas pruta

Under perioden fram till OS i Sotji fick SOK för första gången inte de resurser man behövde för OS-uppdraget. Det "löstes" med omprioriteringar av resurser från Topp och Talang till OS-genomförandet. 

Nu säger Peter Reinebo att det saknas många miljoner. En del täcker man, nu igen, med att flytta sponsorpengar från Topp och Talang till OS. Men SOK tvingas också pruta på det man egentligen behöver för att säkra kvaliteten på slutförberedelser och OS-genomförande!

Det är inte rimligt. Det kan bli ett bra OS i antal medaljer ändå, men det är inte OK att spela med de aktivas rätt till att få de förutsättningar de behöver. SOK ska förstås ha de resurser det kräver och det är välinvesterade pengar. De svenska OS-medaljerna är billiga jämfört med andra länders - ja långt billigare än i de flesta jämförbara länder.

Skadar också det långsiktiga

Och vad blir konsekvensen på sikt när sponsorpengar för Topp och Talangstöd måste föras över till OS-genomförandet för att täcka hålen i den statliga finansieringen? Jo förstås att färre unga får chansen att satsa långsiktigt. 

I Norge har staten investerat 2 5 miljard på långsiktig utveckling av medaljkapaciteten över en 20 års period, den svenska inte ens en tjugondel (!) av det och på senare tid 0 kr per år. Nu förstärks den negativa bilden ytterligare när sponsorpengar till långsiktig utveckling måste flyttas till att täcka de mest akuta hålen i OS-finansieringen.

Så SOK:s försiktighet är befogad, men ett resultat av en orimlig nonchalans från statens sida.

Stefan Lindeberg