Alla som varit ungdomsledare vet vilken inspiration det är när någon för första gången lyckas övervinna en utmaning. Och alla som varit tränare vet att drivkraften ligger i att se individerna passera nya trösklar. På högre nivå dessutom oftast efter en gemensam resa av allt mer investering i tid, tvivel och möda.

Det är helt OK att några vill ha en idrott som är lekfull där barn själva hittar på vad de ska göra.

Men det är inte OK om alla ska göra samma sak för då kommer några i alla fall inte att vara nära att lösa uppgiften medan andra inte blir stimulerade alls. Fast då finns ju förstås dataspelen att gå till med sin omedelbara och skoningslösa feedback.

Däremot...

Det är inte OK är om inte alla blir sedda och får möta nästa utmaning, anpassad till där de själva är. Det är lika stort när den som började sent eller kanske inte är tidig motoriskt klarar en enklare prövning som när en tidigt fysiskt utvecklad klarar en mer kvalificerad svårighet. 

Det är inte heller OK att låsa in individer så de inte kommer vidare mot nya utmaningar, som när den sent utvecklade plötsligt sätter fart. 

Redan från början behövs det kunniga ledare som kan se vad olika individer behöver och kan anpassa utmaningar och då finns oftast också passionen som pyser ut och smittar. Det här har eldsjälarna levererat gratis i alla år, men redan på den här nivån kommer ekonomin att sätta gränser framöver.

Utmaningarna blir dyrare

Sen ökar kostnaderna snabbt med nya utmaningar. Fler läger, bättre sparring, mer i internationell miljö, tävlingar på högre nivå, topputrustning, bättre tränarstöd, resurspersoner för kvalitetsspetsning, kostanpassning och mental rustning. Att hänga med på den resan kostar mer för varje steg och färre och färre får chansen att gå hela vägen.

Det är inte OK! 

Som sagt… det är inte OK att man inte får möta nästa utmaning… det är inte OK att bli inlåst i sin utveckling. Men precis så fungerar idrotten. Om jag vet att möjligheterna är små att få gå hela vägen varför ska jag då ens börja resan?  Är inte risken för stor hur kul det än vore att gå en bit till?

Resurserna ska inte stoppa

Utmaningarna är idrottens kärna. Drömmen om att ta sin idrott till en ny nivå dess livsluft. Idrotten ska vara det möjligas arena. Fixar vi inte det så fastnar vi med rätta i frågan om hur idrotten bäst fungerar som barnvakt under några tidiga år.

Jag har slutat jämföra oss med andra länder. 

Hur kul är det att se att våra grannländer i decennier har haft i storleksordningen 100 miljoner per år i statliga bidrag för att ge talanger möjlighet att ta slutsteget till världstopp. Något som vi under några svindlande korta år hade nästan 25 miljoner till innan alla bidrag försvann. Och då tillhör våra grannländer de som satsar minst just på detta! 

OK till bidrag men det är inte lösningen

För några år sedan insåg vi att vi måste söka nya vägar. Vi måste hitta partners som ser värdet och förstår vad idrotten bidrar till i samhället och som är beredda att vara med på hela resan. Från att vi sätter värderingarna tidigt och förebilderna inspirerar fler att hitta ”sin” idrott till att talangerna får de resurser de behöver för att pröva sina vingar fullt ut. 

Det har gått bra på sponsorsidan. Engagerade partners har hjälpt oss att börja bygga. 

Nu är det dags att bredda satsningen och skicka in mer syre i idrotten. Nu behöver vi engagemanget från alla som vet vad det betyder med framgångar inte bara för idrotten utan för stoltheten, framtidstron och bilden av Sverige hemma och i omvärlden. Alla ska kunna vara delaktiga att bygga den kulturen. På måndag presenterar vi ett nytt initiativ som ger den möjligheten.

Fler ska få veta att det är möjligt – ”om jag vill och är beredd att göra resan”.