Utfallet på OS-truppens medaljchanser i PyeongChang blev rekordartat. Den historiska statisktiken, att var tredje medaljchans går in, har blivit just historia. I Vancouver var det 41 %, i London 44 %, i Sotji 52 %, i Rio 55 % och nu i PyeongChang 61 %, som blev medaljer av truppens dokumenterade kapacitet.

Det är en stor framgång för samarbetet mellan SOK och idrotterna, trots att statens bidrag släpar efter. Det är förstås rätt. De som satsar långsiktigt måste få förutsättningarna för att lyckas i OS.

Topp och Talangstödet levererar

Sedan SOK startade sitt Topp och Talangstöd för 20 år sedan har konkurrenskraften ökat. Fler och fler når medaljkapacitet, särskilt på vintersidan. I sommaridrotterna har utvecklingen gått mer upp och ner. Pengarna har inte räckt till för att ta in nya talanger i stödet i den takt som varit önskvärd.

Med ökad konkurrenskraft och rekordutfall på chanserna vid OS har medaljskörden ökat. Men hur skulle den kunna bli ännu större på vinter-OS?

Vi måste vara bra i fler grenar! Nu tar vi 14 medaljer, men det blir medalj bara i fyra av 15 grenar.

Totalt över 300 medaljer i 15 grenar ska fördelas vid ett vinter-OS. De som är före i nationsligan är bra i fler grenar. Norge tar medalj i 8 grenar, Tyskland i 9, Canada i 9 och USA i 11 grenar. Om vi var lika bra i dubbelt så många grenar, som de fyra vi tar medalj i nu, skulle vi kunna komma hem med 25-30 medaljer. Det är förstås bara en tankelek. Men låt oss leka med tanken ett tag till.

Väck traditionen!

Det finns ett undantag, ett land som är före oss i statistiken, som är ännu mer extremt än Sverige. Det är Nederländerna som bara tar medalj i skridsko - 16 medaljer i Hastighet och 4 i Short Track.

Skridsko är den gren i OS som har flest medaljer, 42, och lägg till det 24 i Short Track. Sverige har bara en (1) aktiv till start i PyeongChang, trots vår tradition och skridskokultur. Här får alla från barnsben lära sig åka skridskor, många utvecklar det vidare i hockeyskolor tills det blir för dyrt eller man inte längre platsar i lagen. Och med alla som älskar att åka långfärdsskridskor här är det inte många länder som har den bas som vi har att stå på.

Men - det finns ingen skridskohall i Sverige, inte en enda. Holland har 17!

Vi borde haft en för länge sedan, helst i Stockholm. Lägg den i en kommunikationsknut lätt att nå från hela regionen. Använd innerplan till rinkar för Short Track och Konståkning. Ett is-palats där killar och tjejer kan pröva olika grenar, där före detta hockeyungdomar kan hitta en annan fortsättning på is och där vuxna kan betala för att nöta sina långfärdsskridskor när uteisarna är opålitliga. Bygg nu!

Öppna nya möjligheter!

Tyskland tar 9 av sina 31 medaljer i backhoppning och nordisk kombination. Grenar som inte finns längre i Sverige och där de stora hoppbackarna i Falun står som monument åren mellan stortävlingar, utan mindre skolbackar som kan lotsa in nya generationer i de stora sprången.

Jag utgår från att det bara är en tidsfråga innan det finns ett spårområde för skidor och skidskytte i Stockholmsregionen med modern teknik för snögörning som kan öka tillgängligheten och förlänga säsongen. Det är klart att det ska finnas en hoppbacke där. De stora hoppen behövs inte men med en liten backe och skolbackar kan nya hoppare hitta sin utmaning och nordisk kombination komma igen.

Satsa innovativt!

Tillbaka till Tyskland. De tar 11 medaljer i rodel, skeleton och bob - av totalt 27 i de tre grenarna! Nu tycker det internationella förbundet att "vi har de anläggningar vi behöver" och IOK tycker man ska använde de befintliga oavsett var de ligger!? Ska sådana grenarna verkligen vara kvar på i OS? Vill inte ens deras eget förbund nå nya unga? Nöjer de sig med att Tyskland kan få sina medaljer?

Bakom ligger förstås att banan är dyr, i storleksordningen en miljard, och en miljömässig huvudvärk. Men det finns alternativ!

Tekniska högskolan i Lausanne, tillsammans med de internationella förbunden och IOK, har tagit fram en lösning med en bana i plast, som kan ge samma åkegenskaper, byggd av prefabricerade sektioner som sätts samman, kan flyttas eller delas upp i mindre backar. Logistiken är löst, miljöproblemen borta och kostnaden 40-50 miljoner - en tjugondel av en konventionell bana - för året runt bruk! Och till och med för banan i skogen utanför Lillehammer går driften runt på turistaktiviteter och företagsevent.

Skanska har visat att överskottsmassor från alla byggnationer borde användas för att öka fallhöjden på alpina backar i Stockholmsområdet. Det skulle spara kostnader, minska miljöbelastningen och vara en god affär. Steg för steg skulle då Stockholmsområdet kunna få bättre anläggningar för alpint, snowboard, skicross och slopestyle.

Mer vinteridrotter utanför fleras dörrar

Jag fortsätter att tjata om Stockholm. Varför? Jo därför att en allt större del av befolkningen finns här och därmed underlaget och behovet av nya möjligheter till idrott.

Och vi behöver bredda de utmaningar idrotten erbjuder. Det handlar förstås egentligen inte om att det är viktigt att ta fler medaljer eller om att vi ska ha ett OS i Stockholm. Nej, det handlar helt enkelt om att kunna locka nya unga till idrotten, erbjuda nya utmaningar och ge idrotten plats i vardagen.

Oavsett ett eventuellt OS-projekt - börja bygga nu! Nya anläggningar och nya utmaningar behövs för att locka fler till idrotten. Nya grupper från olika delar av regionen, som kan mötas vid välplacerade nya anläggningar också för nya spännande grenar - det är ett självändamål.

Men då kan också ett möjligt svenskt OS-projekt bli hävstången som motiverar fler att utvecklas med idrotten - och de som vill ha fler medaljer få sitt lystmäte. Det blir det inte om anläggningar ska byggas först om/när vi ska ha ett OS. Börja i rätt ordning. Bygg nu!